Ledare: När Centern ger efter

Centerpartiets ledare Annie Lööf har haft en rolig tid de senaste månaderna. Samtidigt som Moderaterna har trasslat in sig i ett ständigt fram och tillbaka kring om, hur och hur mycket de har lust att prata med Sverigedemokraterna har Lööf kunnat både äta kakan och ha den kvar.

Å ena sidan säger hon gång på gång att hon aldrig kommer att medverka till att ge Sverigedemokraterna inflytande över svensk politik – å andra sidan säger hon tvärt nej till ett samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen; med ett sådant manövrerande har hon ställt sig i den mittenposition som de senaste årtiondena varit så eftertraktad i svensk politik.

Inte tillräckligt hårda kanter för att stöta bort de borgerliga väljare som fruktar ett regeringsunderlag där Sverigedemokraterna ingår – men samtidigt tuff och kaxig nog att stå för sig själv och avvisa varje närmande från andra sidan blockgränsen.

Det är inte första gången vi ser Centerpartiet i en sådan situation. Länge var de det enda borgerliga alternativ som erbjöd kärnkraftsmotståndarna en tillflykt. Sedan slog på stora trumman och lanserade sig själva som "Alliansens gröna röst." Och det var inte länge sedan Centern skulle stå upp för medborgarnas integritet, och rösta nej till det europeiska datalagringsdirektivet.

Det är en lätt och tacksam uppgift att säga precis vad väljarna vill höra. Men som Centerpartiet redan flera gånger har fått erfara, är det inte lika lätt att sedan ta ansvar för att genomföra allt det man har lovat. Om något parti i svensk politik förknippas med ordet "svekdebatt" så är det just Centern – och nu har vi kommit så långt att vi måste konstatera att det inte är en slump att det händer just dem.

För vad blev det egentligen av det centerpartistiska motståndet mot kärnkraften? Det offrades på den borgerliga enhetens altare för att "bryta den socialdemokratiska makthegemonin."

Och hur gick det egentligen under den tid när Centern i regeringen Reinfeldt prenumererade på posten som miljöminister? Att ta upp allt vore en alltför lång lista för den här ledaren – men vi kan ju till exempel nämna att Centerpartiet under den tiden gladeligen accepterade oljeborrning i Arktis. Med tanke på rådande läge i klimatet tycks det ha varit en lysande idé.

Det är knappast nödvändigt att tillägga att efterspelet till omröstningen om datalagringsperspektivet blev ännu en svekdebatt med Centerpartiet i centrum. Och här någonstans måste man fråga sig om det verkligen är så att Centerpartiet bara har otur – eller om det faktiskt är fråga om ett mönster.

Centerpartiet väljer de mjuka frågor som de vet att väljarna vill att de ska tala högt om. De är väl medvetna om att det de säger inte kommer att få något gehör bland sina borgerliga samarbetspartners, men de säger det likafullt.

Sanningen är den att svekdebatten inte är någonting olyckligt som råkar hända Centerpartiet ibland. Det är deras själva affärsidé – det är vad de går till val på. Det är med den här bakgrunden av att säga en sak och sedan göra en helt annan, som frågan måste ställas till Annie Lööf: Hur vill du att Alliansen ska kunna regera utan aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna? Och kommer det besked du ger idag att gälla efter valet också?

Det vore lämpligt om Centerpartiet på allvar redogjorde för sin uppfattning i frågan om hur Sverige ska kunna få en regering efter valet i höst. Kanske vore det skönt för deras del också – då skulle de ju slippa möta vintern med ännu en svekdebatt i ryggen.