Fiskekrönika Någonstans långt där borta, där himlen smeker tundran och solens strålar möter månljuset, finns landet där harren, öringen och rödingen lever.

 

Det brinner en evig längtan i min kropp, en själslig börda som stundtals kan vara svår att riktigt hantera.

Artikelbild

| Jag längtar efter de första sångsvanarna.

 

Tillsammans med en god vän från Västerhavets strand satt vi och diskuterade den tidlösa evigheten i våra liv. Det var ännu en gång uppbrott vid stranden av den lilla fjälljokken. Om några minuter skulle den dundrande helikoptern åter igen slita oss från lustgården. Det fanns en ödesmättad förtvivlan i luften, där det tomma rummets ekande mystik slog hårt mot trumhinnorna.

Oturligt nog hade vädret varit uruselt under fiskeperioden, med kyla, regn och ett sällsynt mediokert fiske. Natten innan hemresan rullade sommarvärmen in över bergen, solen sken återigen från en klarblå himmel och harrarna vakade som aldrig förr. Det var precis då vi var tvungna att åka hem till asfalten och vardagen.

- För mig består året av 51 veckors längtan och en veckas fiske i paradiset, sa vännen med tungsinnet hängande över fejset. Så har det varit i många år och så kommer det alltid att förbli, muttrade han, reste sig stelbent och klev motvilligt in i maskinen.

Artikelbild

| Varje dag befinner jag mig på Sandåslandet norr om Kiruna.

Min egen längtan är för evigt. En doft av ett avlägset Samarkand finns alltid bakom närmaste horisont, vare sig jag befinner mig i Kirunafjällen, i tjärnsystemen i västra Jämtland eller intill en underskön älv i norra Mongoliet.

 

Artikelbild

| Harren är den fisk som får mina fantasier att skena.

¤¤ Begäret kan tolkas som att jag alltid skulle vara besviken, vilket naturligtvis är en feltolkning. Jag tror det är precis tvärt om. Mina resor har gjort att minnesbanken är fullbelamrad med intryck. Jag har alltid velat njuta det godaste av vad fiskarlivet har haft att erbjuda.

 

Artikelbild

| Författaren och sportfiskeprofilen Gunnar Westrin, Råneå, är mycket kritisk till planerna på ett vattenkraftverk i Arjeplog.

Min obotliga saknad grundades säkerligen den dag då jag som grabb förstod att äventyret fanns bortom de fjäll jag såg från gårdarna. Där fanns inte bara en passion, där fanns också en nyfikenhet hur världen såg ut bortom bergen, vad dolda horisonter verkligen hade att erbjuda.

Jag tror att den mest klassiska driften hos de flesta av oss sportfiskare har varit den där bäcken vi alltid har gått efter, oavsett om vi har gjort det i minnet eller i nuet. Vad gömmer sig bortom nästa krök? Hur ser bäcken ut längre ner? Kanske är öringarna större i nästa hölja?

Artikelbild

 

Så var vårt fiske upplagt och förvåningen var alltid lika stor när vi så småningom skulle gå tillbaka. Gick jag verkligen så långt? Nyfikenheten, drömmen eller längtan tycktes mig vara större än förnuftet. Där tror jag vi satte ribban för vårt fortsatta sportfiskeliv.

Artikelbild

Vi är med andra ord ett längtans folk, en kategori människor som ser fisket som en del av livet. Vi fiskare har inte enbart en kamratrelation att rodda. Vi har också ett känslomässigt förhållande till landskap, med fiskar och med oändlighetens gungande horisont. Naturligtvis gör vi det med ett fiskespö i hand, en gemensam trollstav magiska krafter.

Vårt begär har många variationer, där fiskevattnet i sig är en av lockelserna. Den driften har jag kvar även om den inte är riktigt lika stark som förr. Däremot känns det fortfarande lika upphetsande att hantera enskildheter som vakande fiskar och stilla aftnar, kungsörnars fria flykter över dunkla nejder, myggsurret och ensamheten. Därför blir mina funderingar mer en saknad av speciella fiskevänner, intakta miljöer och fria vidder än distinkta vatten.

 

Det är under mörka vinterkvällar tungsinnet slår extra hårt mot hjärteroten. Problemet som uppkommer är att jag inte riktigt vet var min trånad egentligen ska ställas.

Sedan år tillbaka har jag förstått att mitt skrivande delvis är resor mot trakter bortom bergen, färder till gårdagen eller framtiden. Det är då jag förnimmer beckoljans doft i huset.

I skrivande stund plingade det plötsligt i mobilen och ett SMS damp ner. Det visade sig vara min gode vän, journalisten och sportfiskaren Anders Lundin från Östersund, som hade skickat några väl valda ord om sin egen längtan. Han var helt enkelt tvungen att dela sina trängtansfulla tankar med någon. Orden innehöll allt vad som anbelangade en idealist. "Bäversjön, där kan man snacka fiske. Skulle vilja bo där i en tvåmanshydda".

 

Sådana är vi, drömmare och vandringsmän. Vår längtan är för evigt, oavsett ålder och bostadsort.