Det råder inte längre någon tvekan om Norrbotniabanans betydelse för Sverige och EU. Men det brådskar. Inte bara för att skapa mer spårkapacitet, behålla konkurrenskraften, klara kompetensförsörjningen och minska utsläppen av koldioxid från transporter. Norrbotniabanan är också viktig för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män, något som i förlängningen leder till ökad tillväxt och ett mer jämställt samhälle.

I norra Sverige arbetspendlar vi kortare sträckor än i övriga landet. Det gäller även det mer tätbefolkade kuststråket mellan Umeå och Luleå. Orsaken är de långa avstånden och den bristande infrastrukturen. Och långa restider blir det när bil och buss är de enda alternativen för arbetspendling. Längs den aktuella kuststräckan ser vi också en mer könsuppdelad arbetsmarknad än i Sverige i övrigt, detta trots strategiska jämställdhetssatsningar från det offentliga och från företagen. Kvinnor återfinns i större utsträckning inom vård, omsorg och administration och männen inom tillverkning och industri.

Det är ett stort problem att unga, framför allt kvinnor, flyttar från regionen. För att samhällena i norra Sverige ska vara attraktiva för fler kvinnor måste de kunna erbjuda många och utvecklande arbeten samt en berikande fritid. Att knyta ihop städerna längs kusten skulle ge en större arbetsmarknad med en större variation och möjligheter till ett rikare fritidsutbud, inte minst kultur. Därför är Norrbotniabanan även en jämställdhetsfråga.

Effekten av uteblivna satsningar på infrastruktur är ett mindre breddat och mindre varierat näringsliv med lägre löner och ett avstannande jämställdhetsarbete som följd. Ett könsuppdelat näringsliv med låg differentieringsgrad är sårbart och påverkar hela vårt land. Det är kostnader som aldrig tas upp i de samhällsekonomiska kalkylerna.

För det är inte sträckan i sig som bestämmer hur långt vi kan tänka oss att pendla utan hur snabbt vi kan ta oss till vårt mål. Mellan Umeå och Stockholm (64 mil) tar det idag drygt sex timmar med ett tåg. För att ta sig de 27 milen vidare från Umeå till Luleå tar det ytterligare nästan sex timmar. Ett exempel som tydligt visar svårigheterna med arbetspendling längs den tätbefolkade kuststräckan när bil och buss är de enda alternativen. Vilka konsekvenser det får för bland annat näringslivets diversifiering är inte svårt att räkna ut.

Sämre möjligheter till arbetspendling leder också till att företagen får svårt att klara kompetensförsörjningen. I förlängningen slår detta mot konkurrenskraften och individens egna möjligheter att välja arbete och bostadsort.

Det är empiriskt belagt att jämställdhet är den enskilt viktigaste frågan för en god utveckling i alla samhällen. Det är ett mätvärde för förmågan att klokt använda resurser så att både kvinnors och mäns förmågor och intressen bejakas. Ord som samhällsutveckling och inkluderande investeringar ekar tomt om inte jämställdhet finns med i grundackordet. Måttet på ojämställdhet är ett mått på förlorad utveckling.

Dessa slutsatser är internationellt omfattade av aktörer som World Economic Forum, Världsbanken, OECD och McKinsey. Frågan vi nu måste ställa oss är om slutsatserna ska omsättas i praktik även i norra Sverige?

För hur modernt är egentligen ett land som Sverige när vi på nationell nivå och under flera årtionden accepterat den bristande infrastrukturen i norra Sverige? Det självklara, ur många perspektiv, borde vara att satsa på Norrbotniabanan som ett sätt att knyta samman samhällena längs kusten med resten av landet. Det kommer att halvera restiderna och öppna möjligheterna för fler människor att friare välja var de vill bo och arbeta. Snabba transporter längs kusten kommer att föra jämställdhetsarbetet framåt och öka framför allt kvinnors möjligheter att arbetspendla. De olika orterna kommer att bättre kunna komplettera varandra vad gäller kultur-, service- och fritidsutbud och företagen får större möjligheter att klara kompetensförsörjningen. Då kan företagen expandera, tillväxten öka och jämställdheten frodas. Till nytta för hela Sverige.