Det är med fasa jag noterar att Santorini är så översvämmat av turister. Två miljoner förra sommaren, helt sanslöst. På en ö som bara är 72 kvadratkilometer, att jämföra med Jokkmokks kommuns 20 000. I mitten av 70-talet tågluffade jag, i likhet med många andra ungdomar på den tiden, och hamnade av en händelse på Santorini. På Kamala Beach, som inte hette beach då, strövade endast en tam pelikan runt, förutom oss två luffare. Det enda som fanns att köpa i den lilla strandbaren var iskaffe, vilket för övrigt verkade vara den genomgående drycken ön runt. Flaskvatten var inte uppfunnet. Inhemskt vin fanns det, och väldigt segt bröd, i bästa fall en portion friterade potatisar, eller en tomatsallad med oliver. Varmvatten fanns inte, inte heller några bussar. Skulle man någonstans så antingen gick man eller hyrde en ”häst”, vilket visade sig vara en mulåsna. Så otroligt oförstört.

På den pyttelilla ytan ö, där ändå så mycket är berg och raviner, är det närmast omöjligt för mig att föreställa mig en sådan invasion av folk. Och hur står de människorna ut? Asiaterna är säkert vana vid trängsel, men européerna?

Matte är inte min starka sida, men om man skulle slå ut två miljoner människor på Jokkmokks kommun så blir det 100 personer per kvadratkilometer, och då är ju ALL mark inräknad, även där ingen männi-ska kan eller vill sätta sin fot. Förvisso utsträckt i tid över två sommarmånader, men ändå. Men även om man skulle strössla ut två miljoner turister över kommunens areal, så finns det självklart inte infrastruktur till att forsla dessa. Och tur är väl det. Santorini har en flygplats, som måste vara en av de mer trafikerade. Laponia har tack och lov inte någon fjällnära gate.

Då på sjuttiotalet fattade vi inte att vi befann oss i något orört. Vi spanade på det sjunkna Atlantis, beundrade utgrävningarna i Akrotiri, och pratade med lokalbefolkningen på teckenspråkspidgin. Man kan inte säga att vi nötte på det inhemska: det fanns varken varmvatten eller toalettpapper, knappt toaletter. Nu ska en dvärg till ö forsla bort sopor och avfall från en storstad. Och jag som brukar fundera över hur Jokkmokks reningsverk ska klara av vintermarknadens invasion, och då handlar det ”bara” om 40 000 människor.

När jag själv beger mig ut i naturen vill jag inte träffa FOLK. Surt är det om någon annan också vill se samma utflyktsmål. Jag vill inte gå i ett lämmeltåg längs en söndertrampad kungsled eller steka min suovas bredvid en tysk i Muddus som inte fattar att man måste ha ett avstånd till närmaste människa. Självklart fattar jag att jag i andras ögon också är förhatligt FOLK. Men i alla fall. Än så länge räcker vidderna i kommunen till för att hitta stigar och platser där du inte måste stå i kö för att beundra utsikten. Jag sörjer för Santorini, och hoppas att Grekland ska ta sitt förnuft till fånga, mycket snart.