UTRIKESKRÖNIKA Det tyska regeringsavtalet mellan Kristdemokraterna (CDU/CSU) och Socialdemokraterna (SPD) drar åt vänster och är bra för SPD och Tyskland, men bådar också gott för Europa.

Sverige måste vara på alerten när Europasamarbetet utvecklas. Det är lätt att vi fastnar i detaljer och inte ser det stora som sker.

Det allmänt Europavänliga SPD tar alltså hand om både utrikesministerposten och finansministerposten i Tyskland. Den förra är vikt för SPD-ledaren Martin Schultz, som varit Europaparlamentets talman.

Schultz har gjort ett mindre lyckat inhopp i tysk inrikespolitik, och kommer att lämna över partiledarskapet till Andrea Nahles, SPD:s gruppledare i Förbundsdagen, som blir den första kvinnan på posten.

En socialdemokratisk finansminister betyder i det här sammanhanget en röst för ökat samarbete inom euroområdet, som Sverige inte tillhör, men berörs av.

SPD:s medlemmar ska säga ja till regeringsavtalet innan det är i hamn. De är kritiska till en ny ”Groko”, stor koalition, men de säger knappast nej till denna möjlighet att påverka tysk politik. SPD får också ansvaret för arbetsmarknads- och socialpolitiken.

Lägg till detta Frankrikes dynamiske och Europasinnade president Emmanuel Macron, och förutsättningar finns för en välbehövlig nystart för Europa, lägligt inför Europavalen nästa år. Då får vi ett nytt Europaparlament utan motsträviga britter, en ny chef för EU-kommissionen och en ny president för Europeiska rådet, det vill säga de europeiska regeringarna.

Europa behöver ett ledarskap som kan entusiasmera nya generationer för freds- och samarbetsprojektet EU. Men också väcka européer i öst. som tycks ha glömt varför de en gång krävde frihet och demokrati.

Sedan östeuropéerna tack vare EU-medlemskapet fått det bättre, verkar somliga längta tillbaka till likriktade medier, politiskt styrda domstolar och historieförfalskning.

EU måste skapa tydligare regler för vad som gäller för medlemskap i Unionen.

Att rösta bort viktiga element av demokratin, av slöhet eller övertygelse, ska vara detsamma som att rösta sig ut ur EU. Det ska också kosta att vända EU ryggen när det krävs sammanhållning. EU är inget smörgåsbord.

Britterna har efter årtionden av obstruktion, frivilligt begärt att få lämna EU, för att slippa ”ta order från Bryssel”. Den vägen står också öppen för Polen, Ungern och andra EU-medlemmar, om de tycker att det brittiska exemplet manar till efterföljd.

Premiärminister Theresa May bönar om bilaterala handelsavtal hos både Trump i USA och Xi Jinping i Kina. Ingen av dem lär ge britterna några favörer. Det är litet synd om May just nu.

Det är ingen kö till EU:s utgång. Däremot köar ett antal länder framför EU:s entré, däribland sex länder på västra Balkan. Låter vi dem vänta, är risken stor att de säljer ut sin ekonomiska och politiska självständighet till auktoritära stater som Ryssland, Kina och Saudiarabien.

Vi måste finna samarbetsformer som knyter hela västra Balkan till Europa, innan det är för sent.

Med Putin i öster, ett kaotiskt och brinnande Mellanöstern/Nordafrika i söder, och en retirerande och förvirrad allierad i väster (USA), måste Europa stärka sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det är, liksom migration och företagsskatter, känsliga frågor för nationalstater. Men när världen förändras, måste vi förändra vårt samarbete.

Ensamma står vi oss slätt mot yttre hot, klimatförändringar, giriga multinationella företag och nervösa finansmarknader.

Tillsammans i världens största ekonomiska och politiska union är vi bättre rustade.