GÄSTKRÖNIKA När någon påstår att idrott och politik inte hör ihop brukar jag tänka på Sócrates. Han var min idol i början av 80-talet. Nej, det handlar inte om den grekiske filosofen utan om den brasilianske fotbollsspelaren. Jag älskade det han gjorde, både på och utanför fotbollsplanen.

Brasilien vann visserligen inte fotbolls-VM 1982. Men de spelade vacker fotboll. Inte minst Sócrates klacksparkar och långa passningar var underbara.

Strax innan VM-matchen mellan Brasilien och Italien testade jag min nyinköpta haspelrulle i Koukkujoki, en hygglig harrbäck utanför Vittangi. Det blev tre kamharrar på en kvart, varav en är den största jag någonsin fått.

När det nappade som bäst var jag dock tvungen att avbryta fisket och snabbt ila iväg för att hinna se matchen. Brasilien förlorade visserligen, men Sócrates passningar var som vanligt fantastiska.

På Vittangi SKs grusplan och på gräsmattorna runt om i byn imiterade vi tonårsgrabbar de stora fotbollsspelarna från VM i Spanien.

På kvällarna jagade vi harr i bäckar och forsnackar eller diskuterade politik i en ABF-cirkel på ”gamla Folkan”.

Den sommaren låg det en massa förhoppningar i luften. Sócrates spelade inte bara fotboll. Han kämpade också för jämlikhet och demokrati i Brasilien.

I Nicaragua hade Sandinisterna några år tidigare störtat diktatorn Somoza. Även i lilla Vittangi blåste det vänstervindar. Jag och mina barndomsvänner i byns SSU-förening arbetade för ett regeringsskifte.

Efter två borgerliga valsegrar (1976 och 1979) mobiliserade arbetarrörelsen med Olof Palme i spetsen. Aldrig kommer jag och mina barndomsvänner att glömma när Palme i den avslutande partiledardebatten, för centerledaren Torbjörn Fälldin, berättade om varför han blivit demokratisk socialist. Kraften i det sociala patos som Sócrates och Palme stod för tycktes ha vingar och bära ända upp till norra Tornedalen.

Sommaren 1982 var jag 18 år och fylld av framtidstro. Det var sommaren då jag njöt av Sócrates fotbollskonst, fick min hittills största kamharr och blev ”vuxen”. Senare på hösten röstade jag för första gången i riksdagsvalet.

Senare under 90-talet, när jag läste idéhistoria vid Umeå Universitet, fascinerades jag av den grekiske filosofen Sokrates. Min beundran för honom kom dock inte ens i närheten av det jag en gång kände för brasilianske fotbollsspelaren.

Nyligen utkom en biografi om Sócrates (fotbollsspelaren). Vem tror ni kommer att läsa den?