Men man hör vad som står där, för satserna är byggda eller flätade för örat. Det är samma sak när Tove, berättaren, tänker, det blir i första hand röst av det som far genom hennes skalle. Och det sker alltså delvis genom att språket följer andra, mer direkta lagar, ofta långt från given grammatik.

Unge kan till exempel lägga samman tre, fyra korta meningar på raken utan att skilja dem åt med tecken. Man får själv skilja satserna åt och det blir en sorts fördröjt tolkningsarbete.

I romanen fyller Tove femton år på sidan 18 men får inte några presenter. Hon bor ihop med sin äldre syster som är hatisk, slö och utan arbete och fadern som jobbar natt på pappersbruket. Han lever i krig med sina två döttrar, råkar i raseri för minsta småsak och förvandlar hemmet till ett inferno.

De unga på orten dricker sig sjuka och omänskliga på våldsamma fyllefester. De liknar alkoholister, där finns samma råsupande och med samma syfte - att fly och slockna, att slippa ifrån livet och en gräslig tillvaro.

Unges språk, för att nu runda av det resonemanget, är inte utarmat, det ser man genast. Tvärtom. Där finns ofta oväntade lyriska effekter, som när kyrkan där den ihjälknarkade Tobias ska begravas står där ”vit och rak och glor ut över vattnet”.

Men framför allt prövar Unge ett söndertrasat idiom som mer liknar en ryckig, inre monolog. Ändå fungerar hennes språk från första raden. Det låter som det ska göra i det hus där Tove bor, i Tove själv och i det fasans hus där romanen i huvudsak utspelas, ett norrländskt klassrum: ”där finns inga gränser inga regler ingen blick som dömer eller fostrar slagget och fulheten lågheten lever där”.

”Jag går och lever” är nämligen i första hand en skolroman, en rapport från ett klassrum, och samtidigt en fruktansvärd uppgörelse med dem som sviker de unga men också en plågsam vittnestext om de unga själva.

Inte en sekund pågår undervisning, lärarna vänder ryggen till, rötäggen styr, mobbar, saboterar, förtrycker hejdlöst, förgriper sig på andra och trakasserar systematiskt flickor och svaga. I en outhärdlig scen blir berättaren utsatt för något som liknar en gruppvåldtäkt i en skolskrubb.

Jo, jag vet, detta är en roman men ingen som läser boken kan ändå en sekund tvivla på att det var så här det gick till i den där skolan 1991. Där blev barn plågade av andra barn och de vuxna blundade och flydde.

Pojkarna tafsar ständigt på de sex flickorna i klassen, toaletterna är öppna jaktmarker, de svaga mobbas, eller snarare torteras, busarna plågar livet ur lärarna.

När klassen gör en tågresa till Tyskland dricker ungdomarna och spyr mer än vanligt och skolan vill upplösa klassen men inget i den vägen sker naturligtvis.

Det är en rätt bred skildring, till sitt innehåll mer lik ett reportage än en traditionell roman, om man nu bortser från den egenartade stilen. Unge belyser livet för de unga i en nedgången bruksort. Man ser egentligen inte mycket av de vuxna men det är kanske en annan roman.

Lars Norén skrev för många år sedan en pjäs om livet på plattan, ”Personkrets 3:1”. Den handlade om en grupp missbrukares eländiga tillvaro i Stockholms underjord, en social katastrofzon. Man kan säga att Unge gör något liknande när hon berättar om hur de unga lever på en ort i norr.

Sämre livsvillkor kan man nästan inte tänka sig. Ändå skymtar ett ljus mot slutet när Tove upptäcker de annorlunda världar som finns i skönlitterära böcker. Där ser hon också en annan sida av sig själv.