John Boyne har tillägnat sin roman John Irving och bitvis påminner hans bok om gamla goda lässtunder med Irvings ”Garp och hans värld”, ”Ciderhusreglerna” och ”En bön för Owen Meany”.

I de bästa avsnitten är också Boynes berättande frodigt och prunkande, som den vackra växtlighet som gett Irland epitetet Den gröna ön.

I en liten by i detta land är det 1945 när den 16-åriga Catherine blir fördömd av en hyckleriets värsta tjänare på jorden. Den blivande modern blir av denna präst utsparkad ur kyrkan – bokstavligen.

I Dublin föder hon sin son, han som får namnet Cyril och är bokens berättare.

Enligt hans mammas plan blir han bortadopterad. Adoptivpappan Charles Avery är bankman, obenägen att betala skatt och emellanåt fängslad för den oviljan. Adoptivmamman Maude är en författare som ser popularitet i bokhandeln som något vulgärt, men vars böcker med tiden dessvärre blir en enorm succé och ger stora inkomster.

Med Cyril har de föga tid. Han känner sig oönskad, ungefär som en besvärande hyresgäst.

Hans liv skildras i tio kapitel som utspelar sig med sju års mellanrum. Metodiskt, effektfullt och elegant avslutar Boyne vart och ett med något dramatiskt eller gåtfullt, förklarat och utrett först via tillbakablickar i följande kapitel.

Mycket kretsar kring Cyrils vaknande homosexualitet, vid den tiden förbjudet i det trångsynta Irland. När han frispråkigt biktar sina synder faller den åldrade prästen ur båset i ren förskräckelse och slår ihjäl sig mot stengolvet. En läkare försäkrar att Cyril inte ska oroa sig, för på Irland finns inga homosexuella, så sån kan han alltså inte vara.

Ändå är det den sexualiteten Cyril tvångsmässigt utövar i skogsdungar, gränder, parker och på offentliga toaletter. Ingen förförelse, bara utlevelse och sen som en pavlovsk reflex på orgasmen upp med byxorna och snabbt iväg för att undvika upptäckt.

Han gifter sig med sin bästa väns syster, men flyr efter bara en timme. I Amsterdam hittar han äntligen sin kärlek i Baastian och med honom är han sju år senare i New York, som volontär på ett sjukhus där den tunga tidens aidsdrabbade vårdas i livets slutskede.

När han stöter på sin bästa vän igen får han veta att den korta tiden ihop med den blivande bruden fick konsekvenser som han hållits ovetande om.

Bokens titel är lite gåtfull, för raseri är ingen känsla som dominerar. Besvikelse, däremot, över fördomarna, inskränktheten och kärlekslösheten i det land Cyril lämnat, men som han givetvis kommer att återvända till.

Från den utsökta inledande meningen till slutet närmare 600 sidor och 70 år senare är det en god läsupplevelse, en berikande berättelse som berör. Långa bitar fylls av dialog, emellanåt dråplig och rolig.

Boyne tillåter sig att skapa en del mindre sannolika sammanträffanden, men det är sådana som gör att en god historia blir till en tilltalande helhet och som det därför är lätt att överse med.

På så sätt knyts allt ihop och det som började i grymmaste kärlekslöshet slutar med hopp för människorna. Störst av allt är ändå kärleken.