Ja välkommen i sällskapet får vi väl säga till den gruppen samiska kvinnor. Varje vår är för oss icke renskötande samer en vånda då fler och fler förbudsområden dyker upp och omöjliggör vistelse i fjällen. Gruppen samiska kvinnor betraktar sig uppenbarligen som ”samerna” och det framförs att deras verklighet tycks vara den samiska verkligheten.

Men så ser inte verkligheten ut för de allra flesta samer. Det är illa om en tio eller fler samiska kvinnor upplever trakasserier och detta måste fördömas. Ännu värre är det att hundratals ja tusentals samer drabbas av en strukturell rasism som NSD inte skriver om.

Sedan 1928 års renbeteslag kom till har majoriteten av samer nekats nyttjande-rätt till land och vatten. De grundläggande idéerna bakom detta är socialdarwinistiska och rasbiologiska värdeskalor från 1850-talet och som var livskraftigast fram till andra världskrigets slut. En nomadiserande fjällrenskötare ansågs leva upp till statens nationalromantiska bild av en same mycket tydligare än en jakt- och fiskesame, eller en same som ägnade sig åt skogsrenskötsel ­– för att nämna ett par exempel. Det finns fler, såklart. Efterverkningarna av denna ordning lever kvar än i dag där ättlingar till jakt och fiske samer, nekas rätten till land och vatten, eller till och med får sin ärvda kåta nedbränd av staten. Ättlingar till renskötande samer nekas medlemskap i samebyarna av de befintliga samemedlemmarna, och har då ingen möjlighet att föra sin tradition vidare. De omfattas därför också skoter- och alla andra former av förbud som samebyarna efterfrågar.

Denna konflikt som NSD beskriver är inte i huvudsak en etnisk konflikt, eftersom de flesta samer omfattas av alla skoterförbud som samebyarna begär av länsstyrelsen. Det är en konflikt mellan näringar och fritidsintressen.

Inom same-byn finns det renskötare som inte alls är samer. Det kan vara ingifta eller fått sitt medlemskap på andra grunder. De finns också renskötare som har vanliga arbeten på exempelvis LKAB. En del samer bedriver renskötsel av kulturskäl eller som hobby, som får sin inkomst från exempelvis LKAB har alltså företräde framför en samisk turistföretagare som bedriver heltidsverksamhet.

Att samiska kvinnor känner sig utsatta på grund av sin etnicitet beror bland annat på medias mycket ensidiga rubriksättning när det gäller branschrapportering. ”Samer vill ha dispens från hjälmtvång”, är ett exempel. ” Samerna ger inte upp om skoterförbudet ”, är ett annat. ”Samerna vann (Girjasmålet)” har stått att läsa för att nämna ytterligare ett exempel bland många som NSD publicerats. Detta var helt felaktig rapportering i samtliga fall, eftersom det gällde en specifik grupp rennäringsutövare i en specifik Sameby. Majoriteten av landets samer – 90 procent eller mer – ifrågasatte exempelvis inte hjälmtvånget. Det gjorde inte ens samtliga medlemmar i samtliga samebyar.

Om NSD slutar att kalla enskilda och grupper av näringsutövare för ”samer”, så slutar allmänheten till slut att blanda ihop begreppen, och vardagen blir betydligt lättare – inte bara för det samiska kollektivet utanför samebyarna, men även för de samiska kvinnor som i dag upplever sig kränkta.

Antalet samer i Sverige är för närvarande minst 50 000 (men sannolikt långt fler), samtidigt som det finns 4 600 registrerade renägare. Även om samtliga av dessa vore samer (vilket de inte är – ingifte är tack och lov lagligt och dessutom vanligt) så utgör den gruppen mindre än tio procent av folket.

Samer är ett folk. Renskötare/renägare/samebymedlemmar är en yrkeskategori som i stor utsträckning är samer och utgör en minoritet inom folket

De allra flesta samerna drabbas av skoterförbuden och därför kan heller ingen anklaga oss för någonting överhuvudtaget. Det är den vanligaste samiska verkligheten och vi ser fram emot att läsa om den i NSD.