Jag har debatterat miljöer under hela mitt vuxna liv. Framför allt har det handlat om fortsatta utbyggnader av våra älvar, avverkningar av fjällnära skogar, etablering av gruvor inom Sápmi eller övermaga fiskodlingar. Allt detta och mer därtill handlar om att någon eller några skall tjäna snabba pengar på naturens bekostad, vilket brukar kallas superekonomiska klipp. Orsakerna till mitt ställningstagande har varit många, men framför allt har de varit självupplevda. Mycket av eländet hände också när jag växte upp i norra Jämtland, mitt hemlän.

Jag minns speciellt ett av dessa dramatiska tillfällen, den dagen då en svart limousine körde upp på gårdarna hemmavid. En sådan bil hade vi aldrig sett förr, vilket föranledde oss att stirra lite extra noga. Ut klev kostymklädda människor och på gräsmattan stod morfar och rökte sin gamla snugga. Tio minuter senare åkte de vidare till nästa gård. Ärendet var kristallklart. De ville berätta för morfar att de hade tänkt bygga ett kraftverk uppströms i Bågede strömmar efter vår sjö Ströms Vattudal. De ville också meddela att varje bonde skulle få ekonomisk ersättning för destruktionen. Så här många år efteråt kan surt konstateras att den tusenlapp som erbjöds för att aldrig mer få en inhemsk storöring på dragrodd var rena judaspengarna. Avslutningsvis kan tilläggas att kraftverket byggdes mitt i Bågede strömmar, storöringens viktigaste lekområde i den delen av Jämtland. Man behöver inte vara särskilt beläst för att begripa kontentan av detta. Money talks!

Många år senare bestämdes att något borde göras åt det svaga harrbeståndet i samma vattensystem. Jag minns att vi någon gång kunde få en och annan harr på näten, en fisk som verkligen uppskattades på matbordet. Alla bäckarna i systemet skulle restaureras så att harren skulle kunna leka ordentligt. Så blev också fallet. Jag minns fortfarande hur otroligt bra harrfisket blev, framför allt några år innan den sista stora smällen kreverade. Året var 2006 då vi trodde att sjön skulle bli det kommande stora harreldoradot i landet, som gjort för bland annat flytringsfisket. Jag minns inte hur många kilosharrar grabben och jag fick den sommaren på fluga, från den strand som numera har andra gäster. Restaureringsarbetet hade verkligen gett ett fantastiskt resultat.

Artikelbild

| VILD REGNBÅGE. Niclas Björngrim med en fantastisk regnbåge från Kamchatka. Fyra kilo dynamit tagen på flugspö

Några år efter etablerades Skandinaviens största regnbågsodling på byavattnet, precis på den plats där vi bland annat hade kalasfiske på harr.

Här bör också påtalas att vi kunde stå uppe på gårdarna och kolla harrvaken, inte bara i specialviken utan över hela ytan, så långt kikaren kunde nå, miltals åt alla håll.

Jag kan fortfarande inte begripa hur tillstånden kunde ges, framför allt med tanke på att odlingar har en tendens att krascha, med smitningar som följd. Naturligtvis har det skett och idag får folk regnbågar i det gamla öringsystemet så det sjunger om det.

Jag har fiskat vild regnbåge i vilda vatten på platser där de verkligen hör hemma, som i Kamchatka och i Alaska. Regnbågarna i Nya Zeeland är också fullgoda sportfiskar och räknas idag som inhemska, trots att de en gång i tiden togs från USA.

Artikelbild

| POPULÄR SPORTFISK. Trots inplanteringar är regnbågen mångas favorit.

Jag har svårt att tänka mig en mer stridbar och stark fisk än en vild regnbåge. Stjärtspolen är som en spade och kroppen fulladdad med muskler. Tagen på ett flugspö är de rena dynamiten.

Tusentals regnbågar har av olika anledningar smitit från ovan nämnda odling. Eftersom fisken av hävd är aggressiv och att de för det mesta leker om våren, kan de ställa till med allvarlig skada/störning för harren, som också är vårlekare. Någon forskning i ärendet har jag inte sett, men anar att harrpopulationerna har stagnerat. På så sätt blir odlad regnbåge en invasiv art.

Artikelbild

| ANTAGONISTER. Harren och regnbågen trivs inte tillsammans. Regnbågen är aggressiv och en notorisk romätare.

Naturligtvis har anläggningen gett några viktiga arbetstillfällen till byn. Debatten blir därför extra svår, framför allt i glesbygd där få jobb står till buds. Idag kommer långtradarna upp efter den gamla vägen, hämtar slaktad fisk som transporteras söderut för paketering. Samtidigt pratar vi om att försöka dämpa koldioxidutsläppen, framför allt från den tunga trafiken? Jag vet inte riktigt hur vi tänker, bara det att ekonomin är viktigare än ekologin.

Generellt måste vi få bättre ordning på ekologiska funderingar innan vi etablerar ekonomiska arrangemang. Money talks.