Lydia Nordenstrand födde 20 barn. Hon var både ackuschörska (barnmorska) och liksveperska. På somrarna var hon en av många så kallade splitvedsjäntor, kvinnor som lastade splitved på båtar som lade till vid sågverken utanför Seskarö. Livet var en ständig kamp för att få ihop pengar till mat. Flera av hennes små dog som spädbarn, men de var ändå tillräckligt många för att det var svårt att mätta alla magar. Den akuta krisen kom under våren 1917.

I maj 1917, efter flera års krig ute i Europa, var maten på ön slut. Ransonering hade införts och tilldelningen av bröd var minimal. De svenska bönderna hade funnit att det var mer lönsamt att exportera potatis, kött och fläsk till Tyskland och andra krigförande länder än att leverera till de svenska städerna.

Med början i april i Västervik startade demonstrationer och hungeruppror. Protesterna mot den konservativa regeringens livsmedelspolitik spreds till Örebro, Norrköping, Härnösand och ett trettiotal städer. Tiotusentals arbetare och kvinnor deltog i protestaktionerna. I Stockholm fick bristen på potatis 6 000 kvinnor att gå ut på gatorna och demonstrera. I några städer blev det kravaller och polisingripanden.

Artikelbild

| KRAVALLER. 25 maj har det gått exakt 100 år sedan hungerkravallerna på Seskarö fick sin början. På bilden syns en del av de arbetare som deltog i de dramatiska händelserna.

I februari hade det ryska revolutionsåret startat. Kunde Sverige smittas av liknande uppror? Oron spreds i den svenska högern och på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. När Per Albin Hansson höll ett tal på riksdagshustrappen inför 8 000 arbetare förberedde Stockholms polismästare en arresteringsorder för uppvigling.

Under april och maj hade läget för befolkningen på Seskarö förvärrats. Isen bar inte för några hästskjutsar med livsmedel och på ön var maten slut. Potatis och bröd gick inte att få tag i. Hungersnöd följde.

Arbetarna på de båda sågverken i Granvik och Sandvik diskuterade att strejka. De orkade helt enkelt inte hela arbetspassen. Potatisen var slut sedan länge och rovorna som blev huvudföda hade börjat ruttna. På Folkets hus hölls flera möten där olika förslag kom upp hur arbetarna och deras familjer skulle kunna klara försörjningen. Det var främst fackliga företrädare, manliga, som förde ordet. Men en av talarna på dessa möten var Lydia Nordenstrand.

Ett rykte spreds att det fanns hårt bröd i lager hos öns båda bagare. Arbetarna på Granvikssågen beslutade att man skulle tvångsköpa bröd. Aktionen planerades noga och när beslutet var taget var varje steg genomtänkt. Vid ett möte som följde på Folkets hus rådde enighet om att man skulle bryta sig in hos bagarna. Varje familj skulle ta så mycket bröd som behövdes. Och alla skulle betala för vad de tog.

Artikelbild

| Minne. En minnessten finns rest på ön över hunger- upproret 1917.

Den 25 maj gick ett antal arbetare in i bagare Oskar Janssons bageri, som var olåst, och tog 372 kilo bröd och lämnade 120 kronor som det skulle kosta. Dagen efter bröt man sig in hos bagare J O Erikssons låsta brödlager. Där tog man 540 kilo bröd och betalade 350 kronor. För första gånger på länge kunde Seskarös familjer äta sig mätta på bröd.

Bagare Eriksson var till skillnad från kollegan Jansson inte nöjd med betalningen och att det hade skett inbrott i hans förråd. Han ringde till länsman Bernhard Forsström som ville att en lista skulle upprättas där de som varit med om brödköpet skulle antecknas. Inför förhören beslöt arbetarna som deltagit att skriva upp sina namn i en cirkel så att inget namn skulle hamna överst.

Artikelbild

| Dömdes. Sekel Nordenstrand var en av de 14 arbetare som dömdes till fängelse för upplopp och uppror.33

Konflikten ledde till att länsman begärde förstärkning av polisen, och fyra arbetare arresterades och stängdes in på brädgårdskontoret. Eda Sandberg som blev vittne till arresteringen sprang till Folkets hus och berättade vad som hänt. Folket begav sig då till brädgårdskontoret och fritog sina kamrater. Polismännen med länsman Forsström i spetsen beslöt att lämna ön.

Dagen därpå, den 29 maj, återvände Forsström till Seskarö i sällskap med bland andra kronofogde Svanström. De skulle fortsätta förhören med dem som betraktades som uppviglare. Arbetarna vid båda sågverken lade då ner arbetet och samlades i Folkets hus. En kommitté bildades och den informerade polismyndigheternas representanter om att man inte kunde garantera vad som skulle hända om några arbetare häktades.

Kronofogden beslöt då att rekvirera militär till ön. Ingen annan stans i Sverige, trots upplopp och kravaller, hade militär inkallats för att hål la folket i schack. På Seskarö samlades nästan alla, kvinnor, sågverksarbetare och barn, utanför Erikssons bageri där förhören hölls.

En av de anklagade arbetarna var Sekel Nordenstrand, 17 år. Som namnet antyder var han född vid sekelskiftet. Han var son till Lydia. Redan som 12-åring hade han börjat vid sågen i Sandvik. Nu var han anklagad för att ha stulit bröd, som han betalat för.

Utanför bageriet vägrade folket att skingras, trots order från militärbefälen. Kaptenen som ledde styrkan beordrade bajonett på och framåt marsch. I tumultet avlossades skott. De unga soldaterna som visste att det var hungriga arbetare som protesterade valde att lämna sina vapen och fly in i skogen. Det var bara kaptenen som sköt och två arbetare skadades. Tidningarna Norrskensflamman och Norrbottens-Tidningen tog ställning för arbetarna och deras rubriker löd: ”Bly och kulsprutor i stället för mat.”

När landshövding Walter Murray fick veta vad som hänt begav han sig omedelbart till Seskarö. Han steg ombord på lotsbåten ”Vega”, som kunde forcera isen, och såg till att den var lastad med livsmedel. Gevären samlades ihop och militären lämnade ön. Landshövdingen tog initiativet till att en livs-medelskommission bildades och lugnet återställdes.

Men länsman, kronofogden och polismyndigheten fick sin revansch vid häradsrätten i Haparanda. Fjorton arbetare, bland dem Sekel Nordenstrand, dömdes till fängelse för upplopp och uppror. Medan det rättsliga spelet i Norrbotten hade sin gång fick Sverige en ny regering bestående av liberaler och socialdemokrater. Och de stora hungerkravallerna ledde till att den nya regeringen reagerade. Under kommande år genomfördes flera reformer, bland annat fick Sverige allmän rösträtt, alltså också för kvinnor. För det kan vi bland annat tacka alla som deltog i protesterna på Seskarö.

Och en författare skulle senare göra debut. Av Sekel Nordenstrand publicerades flera diktsamlingar och noveller. 1950 kom hans första roman, ”Järnhunger”. Hans plan på en stor roman om Seskarö hann tyvärr aldrig fullföljas.