Det är ebb i källaren. Avloppsvattnet som för en månad sedan svallade mot garderobsfötter, hyllplan, tvättmaskin och värmepanna har dragit sig tillbaka ner i brunnarna. Städfirman är klar. Allt som kommit i kontakt med flodvågen har sanerats eller kasserats.

Det andra är förpackat i kartonger och plastsäckar, noggrant märkta med härkomst. Vilken hylla och vilken låda.

Alla förvaringsmöjligheter är borta, så var ska jag nu sätta allt det där som jag samlat på mig under åren? Viktiga papper och tidningar. Saker med en viss betydelse. Kläder. Berget av kartonger ter sig oöverstigligt. Jag bestämmer mig för en skoningslös utrensning, och varje gång jag tvekar ställer jag mig frågan: Vad ska jag ha det här till? Nå, ingenting.

Att det kan vara bra att ha är inget giltigt svar, och när jag börjar plocka inser jag att det bara återstår fragment av de minnen jag förknippat med sakerna. Borta är nostalgin.

Det mesta som upptar plats är A4-or från 1990 talets slutskede. Då fascinerandes jag av att texten på dataskärmen så enkelt blev min så snart den matats ut ur skrivaren. Om jag kunnat hade jag nog printat ut varenda internetsida med information om hästar och semestermål, och om hur man skriver en bra bok, bara för att sedan lägga dem i lådor som jag aldrig mera öppnade. Förrän nu.

Säcken till pappersinsamlingen blir tyngre och tyngre. Jag fyller på med tidningar. Mitt Livs Novell, kommer med tips om hur man blir en killmagnet. NSD:s recension av Winnerbäcks konsert på PDOL för tjugo år sedan har jag också läst färdigt.

I en gammal börs ligger små foton av klasskamrater. Alla skulle byta med alla. Miniatyransiktena från Lansjärvs skola får stanna, de räknas ju nästan som familj. Av gymnasiebilderna är det endast några få som klarar sig från säcken.

En trettio år gammal miniräknare visar fortfarande svaga siffror. En hel hop disketter – föråldrade fängelser för bortglömda ord. Fotbollsskor med lera runt dubbarna. Lansjärv seriespelade i pojkar -12, och för att få ihop laget mixade vi både åldrar och kön. Den yngsta var sju år. Som mest förlorade vi med 24 mål. Synd att kasta skorna då jag har samma storlek nu som då. Men kommer jag att spela igen? Nej. Skridskorna från rinkbandyns tid på mellanstadiet får däremot bli kvar, för tänk om vi får blankis till hösten.

Jag viker ihop tomma kartonger och häpnar över befriad yta. Grejerna är borta, tankar och minnen sorterade. När saker förlorar sin betydelse förvandlas de till skräp, och skräp behöver inte lagras. ”