LEDARE Kommunals ordförande Tobias Baudin har dragit igång sin valrörelse. Under de kommande veckorna reser han från Haparanda i norr till Ystad i söder för att snacka välfärdspolitik.

Om denna borde också fler än kommunalarna tala under de 26 dagar som nu återstår till valdagen 9 september.

Inte bara Kommunals rapporter utan också siffror från Finansdepartementet, Riksrevisionen och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) visar att vård, skolor och omsorg behöver enorma resurstillskott.

Det behövs 200 miljarder kr extra fram till 2030 enbart för att försvara dagens personaltäthet i äldreboenden, förskolor och andra delar av välfärdssektorn. Det motsvarar försvarsbudgeten fyra gånger om!

Om det ska bli ökad kvalitet och mer personal som tar hand om barn, åldringar och sjuka krävs dessutom ännu mer pengar.

Skälet är demografin. Under 2020-talet kommer 40-talisterna – den stora generationen som föddes efter andra världskriget – att fylla 80 år.

Vid den åldern växer också behoven av hjälp och stöd för att klara den mänskliga tillvaron.

Det är en utveckling som ställer enorma krav för att klara personalförsörjningen i kommuner och landsting/regioner.

Enligt Kommunal behöver det nyanställas 135 000 fler personer i välfärden under kommande mandatperiod för att klara dagens underbemanning och befolkningsförändringarna.

Enbart i Norrbotten behövs 3350 fler anställda i välfärdssektorn. (Dessa siffror är dessutom utöver de anställningar som behöver göras till följd av pensionsavgångar och liknande).

Om kommunerna och regionen ska klara av att rekrytera alla dessa människor måste de även kunna erbjuda anständiga arbetsvillkor.

Ungdomar kommer inte att söka sig till jobb som förknippas med låga löner, osäkra anställningsvillkor och hårt slimmade arbetsorganisationer.

Det är också skälet till att Kommunal framhåller att investeringar i välfärden måste gå före stora skattesänkningar under de kommande åren.

Reformutrymmet i den kommande statsbudgeten måste användas för ökade statsbidrag till kommuner och landsting – inte till Moderaternas jobbskatteavdrag eller andra skattesänkningar – om Sverige ska kunna behålla en generell välfärdspolitik.

Alternativet är en utveckling som leder till större inslag av privata försäkringslösningar och ökade avgifter.

Istället för en gemensam solidarisk finansiering av välfärden över skattsedeln blir det mer av en fråga för den enskilde och tjockleken på hens plånbok. Då är det inte längre behoven som styr tillgången till god vård och omsorg, utan människors köpkraft. Då styr vi bort från jämlikhetsidealen som präglat svensk välfärdspolitik.

Därför är det inte heller en överdrift att beskriva höstens val som en folkomröstning om välfärden, som statsminister Stefan Löfven (S) gör i sina valtal.

Ett nytt borgerligt skattesänkningskalas är inte svaret på utmaningarna i välfärdssystemen. I alla fall inte för den som vill slå vakt om en generell välfärd även i framtiden.