UTRIKESKRÖNIKA Kataloniens pågående försök att bryta sig ut ur Spanien påminner om att Europa består av många nationer och att statsbildningar förändras.

Katalanerna giftes en gång bort till Spanien, men äktenskapet har aldrig varit vidare harmoniskt och man undrar om inte skilsmässa vore det bästa.

Måste man hålla ihop stater som fungerar dåligt, nu när vi har EU som ett paraply? Är det annat än prestige som driver centralmakten i Madrid att till varje pris motsätta sig att Katalonien blir självständigt?

Artikelbild

| HÖGERREGERING. Den spanska högerregeringen under Mariano Rajoy gjorde det katastrofala misstaget att skicka tio tusen poliser till Katalonien för att med våld hindra katalanerna från säga sin mening.

Vem är ”nationalist” och vem driver rättmätiga nationella krav i den här konflikten?

Nationen är byggstenen, som hålls ihop av gemensam historia, språk, religion och/eller etnicitet.

Staten är organisationsformen, som omfattar en eller – oftast - flera nationer. Det är en politisk skapelse, och bör därför kunna ändras genom politiska beslut.

Stater har kommit till genom historiska förlopp, inte sällan våldsamma sådana; krig och erövringar. Ibland genom kungliga giftermål, eller köp och byten av territorier.

Staters omfattning har ändrats fram och tillbaka under årens lopp.

FN är en sammanslutning av stater, inte nationer, men kallas ändå för Förenta Nationerna. Kanske för att man visste att många nationer väntade på att bli suveräna stater.

FN har gått från 51 till 193 medlemmar. Det visar att nationers rätt till självbestämmande är den bärande principen i FN, inte evigt liv för stater av viss form.

Nationer upplever ibland att deras intressen inte tillgodoses inom ramen för den statsbildning de hamnat i. I den situationen befinner sig t ex Skottland (Storbritannien), Katalonien (Spanien) och Flandern (Belgien).

Det är när olika former av självstyre misslyckats, som kravet på autonomi växer.

Britterna lät skottarna folkomrösta, och en majoritet röstade för att stanna i Storbritannien.

Därmed kunde frågan ha försvunnit från dagordningen för någon generation till. Men så ställde den engelska högern till med Brexit, vilket en majoritet av skottarna var emot.

Blir utträdet ur EU av, tvingar det sannolikt fram en ny folkomröstning.

Den spanska högerregeringen under Mariano Rajoy gjorde det katastrofala misstaget att skicka tio tusen poliser till Katalonien för att hindra katalanerna från att säga sin mening i frågan.

Vad ska Madrid göra nu? Ockupera landets näst största stad? Upplösa Kataloniens egen polisstyrka? Arrestera katalaner för uppror? (Tycks redan vara på gång.)

EU måste skaffa sig en policy för hur man ska bemöta regioner som vill utträda ur en stat. Dessa bör ges möjlighet att hålla folkomröstningar i ordnade former, med garantier för minoriteternas rättigheter.

Självständighet är en politisk fråga, ingenting för domstolar.

De nationer i Europa som söker autonomi underskattar troligen kostnaderna och överskattar stödet för självständighet, men de är alla fullt kapabla att klara sig på egen hand om de väljer att bli självständiga.

Deras nuvarande dragning åt populism skulle troligen minska med det ökade ansvaret.

Europa offrade demokratin i Spanien på 1930-talet, och lät folkmördaren Franco sitta kvar till 1975. Katalanerna stod upp längst för friheten och fick betala det högsta priset. Europas gamla stater har en skuld att betala till i synnerhet Katalonien, men också till Skottland och Flandern, som förtryckts på delvis andra sätt.

Det gör vi genom att låta dem själva ta ställning till sin framtid. Det är inte bedagade kungahus, nationalistiska högerregeringar eller multinationella banker som ska avgöra vilken stat de ska tillhöra.