I sin enfald tror majoritetspartierna S,V o Mp i Region Norrbotten att sjukhusproblematiken till största del beror på tskrivningsklara patienter som ligger kvar på sjukhuset och belastar den allt färre tillgången på slutenvårdsplatser. Problemen är dessvärre mer omfattande än så. SKL (Sveriges kommuner och landsting) är inte ett dugg bättre då man uttalar sig: ”lösningen är inte att kommunerna tillskapar fler särskilda boendeplatser, det handlar istället om ett utökat samarbete kommun och landsting”. Vad har dessa huvudmän de sista tio åren pratat allra mest kring om inte samarbete, men tyvärr så blir det inte så värst mycket verkstad. Som alltid faller de få gemensamma lösningarna på ”vem ska betala?”.

Personalens ansvar och empati att ta hand om gamla och multisjuka äldre blir befläckat av att regionrådet Maria Stenberg uttalande kring debatten slutenvårdsplatser på sjukhusen: ”slutenvårdsplatser på sjukhusen är inte avsedda eller anpassade för äldre”.

I dagens moderna sjukvård hör inte vårdkrävande och långliggande gamlingar hemma på våra sjukhus, de ska först och främst vårdas i det egna hemmet för där vill de bo säger kommunerna, där är det bäst för den gamle. Vad man dock alltid undanhåller är att där blir det också allra billigast att vårda dom, även vid dubblering av hemtjänstinsatser, vilket jag anser vara den helt avgörande faktorn kring kommunens uttalande.

Regionen ser helst att de överhuvudtaget inte skrivs in på sjukhusen, vi måste med näbbar och klor förhindra s.k. ”onödiga inläggningar”.

Om de mot förmodan lyckas få en slutenvårdsplats ska planering för utskrivning påbörjas så fort de anländer till sjukhusets akutmottagning, det ingår i det goda samarbetet kommun och region. Men mycket kan hända under vägen och mycket kan vara svårt att förutse bland annat förväntad vårdtid på grund av förändrad status på patienten. Efter en väldigt påfrestande operation till exempel amputation av lår eller underben så händer det mer än en gång att den gamle skickas tillbaka till boendet redan samma eller nästföljande dag, gärna då med vanlig taxi. Om du då som patient har en nära anhörig med kraft att stå emot finns en chans till ett mer ”anpassat omhändertagande”.

Är detta ett tydligt bevis på det politiska löftet ”vård på lika villkor”? Hur har vi människor i beslutsfattande och folkvalda positioner kunnat förändra vår människosyn på detta sätt trots vårt ständiga dilemma ”rätt prioritering, vård efter behov”?

Men faktum kvarstår att då vårdplatstillgången är avsevärt mycket mindre än efterfrågan, då hamnar ofta de mest utsatta på den lägre graden av prioritering. Detta måste styras upp och våra gamla måste åter vid sjukdom som kräver sjukhusinsatser utöver kommunal hemsjukvård få känna ett välkomnande och trygg tillvaro på våra sjukhus, vi måste helt enkelt ändra vår gemensamma syn på våra äldre!