LEDARE I en debattartikel i NSD 9 oktober försvarade riksdagskandidaten Linda Ylivainio (C) sin partivän Emil Källström som pläderar för att Sveriges skattekvot borde ligga på OECD:s genomsnittsnivå.

Ylivainio menar att Sverige, trots sina relativt höga skatter, har tudelning på arbetsmarknaden, bristande trygghet, en bidragsberoende underklass och en massa andra problem.

Jag påstår inte att det saknas utmaningar eller bekymmer i Sverige. Men jag begriper inte hur en nedpressning av skatterna till genomsnittlig OECD-nivå kan ses som Lösningen med stort L.

2016 var den genomsnittliga skattekvoten i OECD 34,3 procent av BNP. De länder som ligger närmast denna nivå är Portugal och Spanien.

Det har inte varit ett framgångsrecept. Sysselsättning, ekonomi, välfärdssystem och näringsliv utvecklas sämre i Portugal och Spanien.

Fakta är istället att Sverige (med relativt höga skatter) har den högsta sysselsättningsgraden bland samtliga EU-länder.

Första kvartalet 2017 var sysselsättningsgraden i Sverige 81,7 procent.

Tvåa var Nederländerna med 79,6 procent. På tredje plats kom Danmark med 78,5 procent. Tilläggas kan att även detta är två länder som har högre skatter än OECD-snittet.

Lågskatteländerna Portugal och Spanien har svagare sysselsättningsgrad – 74,1 respektive 73,8 procent.

Dessutom har de betydligt högre arbetslöshet än Sverige.

Uppenbarligen går det även bra att utveckla nya produkter och idéer i Sverige. Innovationsklimatet i Sverige ligger klart över OECD-snittet.

I rankingen ”Global innovation index” (som tas fram av ansedda Cornell university, Insead business school och World intellectual property organization) beskrivs Sverige rentav som näst bäst i världen. Endast Schweiz anses ha ett bättre innovationsklimat.

OECD:s generalsekreterare Angel Gurría brister ut i rena lovsången när han beskriver Sverige. Så här sa Gurría när han besökte Sverige 8 februari i år:

”Om vi kunde exportera bara delar av den framgången som Sverige haft när det gäller jämlikhet – och jämställdhet specifikt – this world be a much b­etter place”.

Det är ingen överdrift. En jämlikhets- och jämställdhetsinriktad välfärdspolitik har gett fler förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer.

Det betyder självfallet inte att allt är bra i Sverige. Men svaret på utslagning och utanförskap är inte att dra ned på ambitionerna i arbetsmarknads- och välfärdspolitiken.

En skattekvot på 34 procent ger inte fler poliser, fritidsgårdar och bättre skolor i Husby, Biskopsgården eller andra utsatta förortsområden.Vidare är det anmärkningsvärt att propåerna om massiva skattesänkningar kommer samtidigt som SKL och andra pekar på att det finns kraftigt växande behov inom vård, skolor och omsorg.

Fram till år 2025 blir det cirka 300 000 fler barn och lika många fler över 70 år i Sverige. Det leder till att det behöver byggas omkring 1 200 förskolor, 600 grundskolor, 300 gymnasieskolor och 300 äldreboenden. Det behöver nyanställas undersköterskor, förskolepersonal, lärare och poliser.

Slutsatsen borde vara klar.

Det är inte läge för blå lågskattepolitik i Sverige. Istället behövs en politik som fortsätter att prioritera investeringar i vård, skolor och omsorg före stora skattesänkningar.