Luleå Storband, Magnus Plumppu dir.
Kulturens hus lilla salen
Onsdag kväll
När man bevistar ett jubileum är det kutym att man konstaterar hur pigg och fräsch jubilaren är, så låt oss inleda med att konstatera detta. Luleå storband är en orkester lika tidlöst som de material man väljer att fira sitt officiella 45-årsjubileum med.
Benny Carters låtar och arrangemang från Kansas City suite, en skiva från början av 60-talet med Count Basie och hans mannar passar denna numerär perfekt. Det bjuds på härligt spel rakt igenom och publiken tycks gilla att lyssa på detta lika mycket som musikerna diggar att framföra det. Bandet hyser många hörvärda solister såsom Patrik Östholm trombon, Jan Lundberg tenorsax, Joakim Toft på gitarr och Ragnar Lindvall bakom pianot. Trumslagaren Johan Tegheim är ett skolexempel på hur jazztrumspel skall låta. Lika härligt som häftigt.
De instrumentala numren blandas upp med sköna sånginsatser i några verkliga jazzstandards. Amanda Lindgren Clarin spelar inte bara trumpet soft hon sjunger även med en distinkt stämma i It’s allright with me och Bye Bye blackbird kittlar båda skönt i kistan. Åke Selinder bjuder på hela sig själv i I feel good och Everyday I have the blues. Birgitta Ökvist är känslosam i Cry me a river och Georgia on my mind.
Christer Ödberg och Rune Westerlund är trevliga presentatörer som sätter musiken i sitt sammanhang. Allt leds förnämligt av Magnus Plumppu som håller sina undersåtar i herrans tukt och förmaning, detta är klassisk jazz framförd med klass och elegans som anstår dem. En jazz som inte är nyskapande för fem öre – men inte sämre därför. Långt ifrån. Detta är en kväll full av kärlek och spelglädje som lyser rakt igenom från första till sista tonen. Och med det kan man komma långt mycket långt. Ibland är allt som krävs för att fullända en regning novemberkväll. Av tidsskäl kunde inte konsertens avnjutas ända till slutet.
När man bevistar ett jubileum är det kutym att man konstaterar hur pigg och fräsch jubilaren är, så låt oss inleda med att konstatera detta. Luleå storband är en orkester lika tidlöst som de material man väljer att fira sitt officiella 45-årsjubileum med.
Benny Carters låtar och arrangemang från Kansas City suite, en skiva från början av 60-talet med Count Basie och hans mannar passar denna numerär perfekt. Det bjuds på härligt spel rakt igenom och publiken tycks gilla att lyssa på detta lika mycket som musikerna diggar att framföra det. Bandet hyser många hörvärda solister såsom Patrik Östholm trombon, Jan Lundberg tenorsax, Joakim Toft på gitarr och Ragnar Lindvall bakom pianot. Trumslagaren Johan Tegheim är ett skolexempel på hur jazztrumspel skall låta. Lika härligt som häftigt.
De instrumentala numren blandas upp med sköna sånginsatser i några verkliga jazzstandards. Amanda Lindgren Clarin spelar inte bara trumpet soft hon sjunger även med en distinkt stämma i It’s allright with me och Bye Bye blackbird kittlar båda skönt i kistan. Åke Selinder bjuder på hela sig själv i I feel good och Everyday I have the blues. Birgitta Ökvist är känslosam i Cry me a river och Georgia on my mind.
Christer Ödberg och Rune Westerlund är trevliga presentatörer som sätter musiken i sitt sammanhang. Allt leds förnämligt av Magnus Plumppu som håller sina undersåtar i herrans tukt och förmaning, detta är klassisk jazz framförd med klass och elegans som anstår dem. En jazz som inte är nyskapande för fem öre – men inte sämre därför. Långt ifrån. Detta är en kväll full av kärlek och spelglädje som lyser rakt igenom från första till sista tonen. Och med det kan man komma långt mycket långt. Ibland är allt som krävs för att fullända en regning novemberkväll. Av tidsskäl kunde inte konsertens avnjutas ända till slutet.
