FISKEKRÖNIKA Det fanns en tid då Luleälven rann fri och obunden, en lustgård som vi bara kan ana oss till. Borta är de stora vattenfallen kring Stora Sjöfallet och aldrig mer kommer laxen att sprida silver över landsdelen.

***

Min kompis Bengt och jag hade kommit gående efter den undersköna jokken Sievgokgjåhkås flöden, mellan de stora sjöarna Sievgokjávrre och Kätsak nordväst från Ritsem. Natten hade varit varm och skön, där fridfullheten och tryggheten kändes långt in i benmärgen.

Artikelbild

| En kåsa med hjortron gav oss smaken av frihet..

Augustinatten gav oss förståelsen att vi hade vandrat en bit på evighetens trolska stigar, känt samhörigheten med tusenåriga andar och fått kontakt med trakter som sett inlandsisen sakta smälta undan.

Framme vid tältet, som vi tidigare hade rest på en liten udde intill den omåttligt vackra sjön Kätsaks södra strand, bröts plötsligt fördämningarna. Vi hade faktiskt huserat precis på den plats där regleringsdammen skulle ha byggts mellan sjöarna, till yttermera visso med en bottenventil. Plötsligt kände jag betonglukten och var på vippen att vräka ur mig den senaste middagen.

Precis när fyra ungripor plötsligt flög upp ur videt steg solen sakta över den vackraste av nejder. Två korpar klonkade efter Unna Sievgoks nordsluttning och i fjärran hörde vi tonerna efter en spröd renklocka. Det fanns något i tystnadens ljud som gav mig sköna vibrationer.

Fisket hade inte varit det bästa, något som naturligtvis inte bekymrade oss det minsta. Förutsättningarna fanns dock till nappatag med Lapplands vackraste rödingar, en allt mer sällsynt företeelse gällande våra kvarvarande strömmande vatten.

Artikelbild

| Vi befann oss i gudarnas och myternas land.

När jag kröp ner i sovsäcken smekte solens första strålar tältduken och långt borta, över den spegelblanka sjön, hördes ljudet efter en motorbåt. Kanske var vi den sista generationen som fick ynnesten att tälta vid den mångtusenåriga jokken?

Tidigare samma kväll hade jag smugit mig på en djupgrop i fjällån och sett skuggan av en röding. Jag svingade inte ett enda kast, jag lät aldrig flugan få chansen att kroka den flyende fisken. Mörka demoner hängde över mig, tankarna om Sievgoks kraftstation, regleringsdammen i vår rödingjokk och tröskeldammen mellan Ubmas och Sievgokjávrre gav mig insikten. Ingenting skulle sparas, allt skulle gå till förgängelsen. Det är nuet som gäller och inte morgondagen.

Artikelbild

| Seukokjåhkå, offret för en kommande regleringsdamm.

Nätterna efter jokken var verkligen vilsamma. Intill ett av de inbjudande selen klängde feta bruna nattsländor efter några vasstrån och i en buske låg det vita plasthalsbandet efter renen nummer 0058. Kanske hade ett lodjur varit i farten, även om jag anade att det förmodligen hade varit järven.

Till slut nådde vi Sievgokjávrres östra strand, slog oss ner och torkade svetten ur pannan. På långt håll anade vi också konturerna efter legendariska Ubmas, en sjö full med myter och sagor.

Artikelbild

| Författaren och sportfiskeprofilen Gunnar Westrin, Råneå, är mycket kritisk till planerna på ett vattenkraftverk i Arjeplog.

För många år sedan kom mina vänner och jag flygandes över trakten. Vi var på väg till Sårgåjávrre (Sårkåjaure) för vidare fisken upp efter Svartijåhkå. Eftersom dagen var spegelblank ville piloten visa oss något extra spännande. Han gjorde en magvändare över Ubmasjåhkås utlopp, bad oss kika rakt ner, vilket vi i möjligaste mån också gjorde.

Där skymtade vi något som fortfarande får mitt blod att stelna. På sju meters djup låg ett brunt flygplan, på vars vingar två eldröda hakkors stirrade stint mot oss. Då spydde en av mina polare i papperspåsen. Då ville vi bara försvinna bort över bergen, känna oss fria och glada på den ensammes stigar.

Artikelbild

| Kätsak, en rest av det som inlandsisen skapade.

Det brinner en eld över vår himmel. Det drar en vind över marken, vars tjut väcker aningar om frost, fimbulvinter och frusna illusioner. Där står du och jag, tittar på varandra och tänker;

- Snart kommer det en sommar igen. Då kommer vi att träffas i dalen bortom bergen, där fisken fortfarande vakar, där renen finner sin lav och där ekologin är viktigare än ekonomin. Där aldrig någonsin en pengasjuk teknokrat har stirrat sig blind på det strömmande vattnet, där det aldrig kommer att byggas betongfundament, kalla byggnadsverk över en galen och hänsynslös värld.

Artikelbild

| Kätsak, en rest av det som inlandsisen skapade.

Tack Kenneth för att vi fick hälsa på dig i ditt land.