Jag har i tidigare krönikor beskrivit händelser i mitt vildmarksliv som inte har gått att förnuftsmässigt förklara. Så här till jul kanske det kan passa med en sådan ”spökis”, en historia som fortfarande får nackhåren att styvna.

Det intressanta med dessa egenartade äventyr är att två av de fem mystiska skeendena som jag har upplevt, har hänt på samma område, i det här fallet på Hotagensfjällen norr om den vackra byn Valsjöbyn i västra Jämtland. Historien om de små fötterna som förföljde oss under en veckas tid på fjället upplevdes tillsammans med bästa fiskevännen Thord Stattin, bördig från byn. Sammaledes med följande historia. Thord var med även då, vilket gjorde att vi var två som upplevde galenskapen. Tur det eftersom två individer knappast kan lida av samma skrämmande vanvett.

Som vanligt drog vi norrut från byn, upp på en fjällskogsplatå som kallades Sörua, det vill säga den södra ruen. En ru består för det mesta av många och långa myrar, gammal och krokig granskog och svarta tjärnar med fin öring. I fonden skymtade vi fjäll som Vinklumpen och Sandknölarna. Området är och förblir ett favorittillhåll i min lilla fiskevärld.

Väl framme vid vår efterlängtade favorittjärn, som kallade för Hötjenna, slog vi läger vi vår gamla eldstad. Eftersom fisket som vanligt hade varit bra, fick vi till oss en riktigt fin kvällsmiddag. Vi befann oss i början på augusti. När den jättelika månen steg över Rödberget var magin fullständig. Några år tidigare hade vi för sista gången hört berguven hoa över den nejden, ett hårresande ögonblick som ingen av oss kommer att glömma. På den tiden – i slutet på sextiotalet - hade vi varken tält eller sovsäck utan vi snickrade till oss en bädd av granris, drog jackorna över oss och somnande bums.

Plötsligt vaknade vi av skrik och allmänt oväsen. Månen hängde över berget och det var nästan kolsvart vildmarksnatt. Vi fattade först ingenting men kom någorlunda snabbt till sans och spanade storögt över på den norra sidan av tjärnen. Vi hörde klart och tydligt hur folk skrek och ”gormade” och någon sprang också plaskande i strandkanten. Men vi såg ingenting och när ljuden till slut tynade bort kände vi den totala skräcken. Jag minns att jag spydde. Naturligtvis kunde vi inte sova mer den natten. Snabbt drog vi på oss jackorna, packade ryggsäckarna och sökte oss neråt mot byn. Det var ingen kul vandring kan jag säga.

Påföljande morgon fick vi veta att tre turister hade försvunnit på fjället för någon vecka sedan och de hade inte kommit tillrätta.

Några år senare, närmare bestämt sommaren 1972, gick jag av någon anledning ensam upp till favorittjärnen.

Redan på avstånd kände jag röklukt och förstod att det fanns folk vid vår eldstad. Mycket riktigt, där satt en ensam man med en kaffekopp i handen och stirrade rakt ut i tomma intet. Han var en främling från huvudstaden, som på vinst och förlust hade dragit norrut för att om möjligt kunna skaka av sig en sällsynt jobbig skilsmässa.

När månen ännu en gång steg över Rödberget berättade han med darr på rösten att han, natten innan, hade lyssnat till en hoande berguv. Värre var att han också hade hört röster i mörka natten, som hade ropat på hjälp från den norra sidan av tjärnen. Han hade också förnummit knakande kvistar, stön och flämt och plask från fötter i strandkanten. Jag blev alldeles kall om ryggen, tackade för mig och gick vidare på skakiga ben. I ärlighetens namn var jag livrädd och känslan av närhet av osynliga kroppar var märkbar. Om berguven hade hoat den natten hade jag förmodligen dött på fläcken.

Åren gick och händelserna falnade, åtminstone så mycket att det inte hade blivit en alltför tung börda. Så hände det sig att en god vän till mig, en framgångsrik journalist på en av dagstidningarna i Östersund, fick ett jobb uppe i Gäddede, en gränsby mot Norge. Mitt i arbetet med intervjuer och fotograferande kom en äldre man fram till honom, lade handen på hans axel och sade;

– Jag vet vem du är och jag vet att du känner Gunnar Westrin, fiskeförfattaren som numera bor i Råneå. När du ringer till honom nästa gång, kan du berätta att du har träffat en av de där tre gubbarna som försvann i Hotagensfjällen för många år sedan. Jag var en av de, vi som aldrig kom tillbaka.

Min kompis har berättat att han blev alldeles kall om kroppen. Dessutom fick han en lapp med mannens telefonnummer, innan främlingen plötsligt uppslukades av den församlade folkmassan och var spårlöst försvunnen. Jag tordes aldrig ringa. God Jul och Gott Nytt År.