På håll ser vi en omvänd tsunami, nästan som ett slags svepande ”sughål” komma rusande mot oss. Ändå sitter vi där trygga i båten. Ingen tar tag i årorna, ingen ror, ingen bryr sig ens om att ta på sig flytvästen. Det är som att varningssystemet inte fungerar, eller inte hunnit ticka igång, trots att det nästan redan är för sent.

Ibland nuddar vi ämnet då vi pratar om framtidens sjukvård eller äldrevård, men det är mer på ”liv-och-död-nivå”. Vi frågar oss, vem ska ta hand om oss i framtiden, när vi blir gamla eller sjuka? Kommer det vara tillräckligt många som jobbar för att hinna mata eller byta blöja på oss?

Men sällan och aldrig funderar vi så mycket över den gigantiska kompetensbrist som kommer bli akut på alla nivåer i samhället. Förutom läkarbrist, brist på vårdpersonal och hemtjänst så kommer framtidens företag också att blöda. Skrika efter utbildade ingenjörer, jurister, programmerare, elektriker, ja, jag kan rabbla alla yrken i världen.

Artikelbild

Inom en snar framtid kommer vi inte hitta människor som kan fylla viktiga roller på myndigheter, i företag och organisationer. Vi står inför den största kunskapskatastrofen i modern historia. Hyfsat snart kommer det inte att finnas tillräckligt med human kapital för att bygga eller upprätthålla samhället. Men det är som att vi inte fattar. Eller bryr oss.

Allt färre ungdomar pluggar vidare efter gymnasiet i Sverige, och allt eftersom arbetslösheten sjunker kommer ännu färre att studera på högskola eller universitet. I Härjedalen var det för en tid sen endast 1,8 procent som studerade vidare efter gymnasieskolan. Man funderar, vad gör egentligen resten? Arbetar verkligen alla? Eller spelar dataspel? Är det mamma och pappa som curlar bort både vett och framtid?

Är det inte högst anmärkningsvärt och skrämmande att andelen 19-åringar som påbörjat högskolestudier i dag bara är 12,8 procent? Jag tycker det är som att se skräckfilm på bio. Man vet att man snart kommer skrika högt, men har inte kunnat ta med sig kudden för att gömma sig bakom.

Parallellt med den här utvecklingen har vi till råga på allt aktiva personer, partier och förtroendevalda politiker som menar att vi har råd att skicka hem högt utbildade akademiker? Man kan fundera på orden ”i förtroende vald”? Verkligen. Vilket förtroende!

Det handlar bland annat om flyktningar, invandrare, asylsökande som med sin kompetens och med sina högskolepoäng, som vi för övrigt aldrig ens behövt betala för, som är beredda att investera i Sverige. '

Jag vet inte vem det är som måste riva av plåstret, smälla ballongen eller berätta sanningen för de som lever i kunskapsluckan eller galenbubblan, men jorden är rund, vi har bara en, och vi behöver varandra.

I veckan hade jag möjligheten att träffa Rune och Johan Andersson, far och son i industrikoncernen Mellby Gård. Det blev ett oerhört intressant möte, och för Rune även en tur längs minnenas allé. 1971 var Rune den som var med och tog de första spadtagen ute på Porsön till det som sedan kom att bli Luleå tekniska universitet. Han berättar historien om hur han beställde skyltar och hur han noggrant vid beställningen påpekade att det skulle stå ”Högskolenheten” – och som det skulle vara då endast med ett E i stavningen. Resultatet blev ett 20-tal plåtskyltar med texten ”Högskolenheten 1 E”. Tydligen fick skyltarna leva kvar i en nybyggaranda med glimten i ögat.

Rune Andersson må ha byggt upp ett svenskt affärsimperium och en miljardindustri inom en rad olika branscher, men just stoltheten när han berättar om de första åren i Luleå och betydelsen av att det måste finnas bra lärosäten i samhället är påtaglig.

Och frågan är vad Luleå hade varit utan sitt universitet? Utan sina forskare, sina alumner, alla studenter? Utan alla spännande företag och arbetsplatser som startats utifrån universitetets plattform?

Luleå hade varit fattigt. Fattigare på talang, teknik och förmodligen tolerans. Luleå hade inte varit i närheten så attraktivt för investerare eller unga människors framtid. Och med en så kompetent och samhälls- och näringslivsengagerad ny rektor som Birgitta Bergvall-Kåreborn på plats är det bara för alla andra parter att stötta.

Eller som Bengt Grahn, vd för det spännande framtidsföretaget Compodium, konstaterade; i dag handlar det om att ”go where the party is”. Platser där människor möts gränsöverskridande, där man har roligt, utvecklas, uppfinner och gör affärer, det är där vi ska vara.