RIKSDAGSKRÖNIKA I torsdags landade jag i New York och resan med riksdagens FN-delegation började. Första dagen var tänkt som en introduktion för alla som inte tidigare besökt FN-högkvarteret men vi fick kvickt kasta om schemat och istället närvara på säkerhetsrådets extrainkallade möte.

Säkerhetsrådet, med ansvar för internationell fred och säkerhet, består av 15 länder. Av dessa är fem permanenta – med vetorätt. Sedan 1946 har vetorätten använts omkring 300 gånger. Storbritannien och Frankrike har inte använt sin vetorätt alls sedan 1989 och Kina är heller inte så snabba att ta till det instrumentet. Så återstår bara två.

Under fredagens möte i säkerhetsrådet, talade generalsekreterare Guterres om att kalla krigets dagar är tillbaka. Med råge.

Ryssland använder sin vetorätt frekvent och nu speciellt för att försvara regimen i Syrien, oavsett vad den utsätter sitt folk för. USA, å andra sidan, tvåa i användande av vetorätten historiskt, har ett högt tonläge med sin nya president och hotar inte bara med användande av militärt våld utan använder det också.

I skrivande stund, har läget helt förändrats sedan mötet fredagen den trettonde. När denna tidning kommer i tryck, är kanske situationen ytterligare en annan.

Under tiden genomlider världen vidriga humanitära kriser på fler områden än i Syrien men katastrofen i Syrien riskerar att trappa upp tonläget mellan kalla krigets forna fiender så till den grad att skådeplatsen för kriget inte längre är bara Syrien.

Att sitta i händelsernas centrum, i salen där de diplomatiska kontakterna övergått i ordkrig, och följa med ambassadörernas minspel, språkval och tonläge gör att situationen blir lättare att överblicka.

Sveriges FN-ambassadör, Olof Skoog, gjorde ett tydligt inlägg där han kritiserade det faktum att Ryssland blockerar varje steg till att FN gemensamt kan göra tillvaron bättre för de drabbade i Syrien. Sverige lyfte också fram att det enda steget framåt, för att förhindra upptrappning av konflikt och våld, är det gemensamma.

Sverige är ett litet land, men vi lämnar ett stort avtryck. Genom vår medverkan i säkerhetsrådet, är vi aktiva i arbetet med att främja fred i världen.

De andra länderna lyssnar på oss och respekterar det vi har att säga – även om just respekten gentemot varandra inte alltid lyser starkt i de sammanhangen.