”Glömskan var det enda demokratiska i Colombia, den täckte allt, goda och onda, mördarna och hjältarna, likt snön i berättelsen av Joyce, den som faller lika mycket över alla”, står det på sidan 134 i Juan Gabriel Vasquez lilla pärla till roman ”En tagg doppad i honung”.

Det är ord som tänks av huvudpersonen Javier Mallarino, 65 år, populär satirtecknare och senare också erkänd av landets etablissemang.

Romanen inleds när nämnde Mallarino sitter och får sina skor putsade i en park i centrala Bogotá inför en prisceremoni förärad honom i Teatro Colón.

Vad skulle Ricardo Rendón ha gjort i hans ställe? frågar sig Mallarino om hans läromästare i genren, som trots att han varit död i 79 år likt en skugga tycktes passera förbi Mallarino när han fick sina skor blanka och fina av en man som inte känt igen den snart i landets finrum ärade satirtecknaren från tidningen El Independiente.

Men varför skulle en fattig skoputsare känna igen och minnas var han sett Mallarino? Livets vardagliga slit låg nog i vägen för att se och minnas en så kallad kändis bland de otaliga skor han putsat genom åren.

Anslaget i Vasquez andra bok på svenska (2014 kom ” Ljudet av sådant som faller”) är lätt och prosan flyter som få annat jag läst på mycket länge.

Mallarino prisas, och ska bli frimärke, berättar en minister under ceremonin. Och den prisade håller tal; ”satirteckningar kan överdriva verkligheten men inte hitta på den” och ”livet är den bästa satirtecknaren av alla.” Väl medveten, eller innerst inne, om att han befinner sig i ett sammanhang som på många sätt är en teaterföreställning där det förljugna och förträngda minnen har huvudrollerna. Och i publiken ser han Magdalena, hans före detta fru som han har dottern Beatriz med. Och många minnen ihop med. Dessa minnen som kan minnas så olika av människor fast de varit på samma ställe vid samma tidpunkt eller varit med om till det yttre samma upplevelse.

Torgny Lindgren sa en gång ungefär att han aldrig skulle lita på sina minnen, men gav ändå ut en bok med just titeln ”Minnen”.

”En tagg doppad i honung”, Mallarinos läromästare Rendóns beskrivning av genren satir, är mer än annat en roman om minnen och dess förgänglighet, eller om hur sanning kan förvrängas och förgöra. I botten handlar det om tunga moraliska frågor skrivet med fjäderlätt penna.

För när Mallarino prisats och begett sig hem till huset i bergen bortom Bogotá ringer det på dörren och en ung kvinna som presenterar sig som Samanta Leal vill komma in. Hon erkänner att hon ljugit att hon skulle vara journalist och säger i stället:”Var snäll och kom ihåg.” ”Blev vi fulla?”

Den 35-åriga kvinnan vill att Mallarino berättar vad som hände för 28 år sedan, då en fest i ett tvåvåningshus urartade och blev en skandal och något som förändrade livet för många, och inte bara för dem som var där.

Mallarino berättar i fragment och rätt splittrat, vad kan han annars, 28 år har ju passerat. Och vad vill han minnas? Hans dotter Beatriz var också där, lika gammal som Samanta, uppe på övervåningen och i sängen som var skandalens omtalade epicentrum.

Ett centrum dit Samantas pappa kommit inrusande för att hämta sin berusade lilla flicka. Och ett ställe som en objuden gäst till festen, Adolfo Cuéller, lämnat under oklara grunder. Men som genom Mallarinos teckning och text i tidningen El Indipendiente dagen efter blev: ”Kongressledamoten Adolfo Cuéllar - Låt flickorna komma till mig.”

Vasquez, av Vargas Llosa kallad ”en av de mest originella rösterna inom latinamerikansk litteratur idag”, målar med mörkare färger ju mer romanen lider. Mediernas makt och moral kommer mer i fokus. Det personliga ansvaret och så vidare.

Samanta Leal vill veta, men kanske ändå inte. För vad tjänar det till, 28 år senare? Livet har ändå gått ganska bra. Ambivalens är ordet.

”Känner ni er på något vis ansvarig för hans död?” frågar en journalist Mallarino apropå vad som hände med Adolfo Cuéllar.

Går det alltid att få svar på vad som är orsak och verkan, båda är ju släkt med gråzonen. Javier Mallarino gnags inom sig och vill få svar. Eller är den fysiska resan tillsammans med Sa-manta för att försöka träffa Cuéllars änka egentligen ärligt menad?

Enligt en indianstam i Paraguay eller Bolivia ”är det förflutna det som ligger framför oss”.

Hur som helst är ”En tagg doppad i honung” en nästan rakt igenom tänkvärd roman som förtjänar många läsare.