NSD har träffat de 17-åriga pojkarna i deras boende Nova på Hemvägen i centrala Övertorneå.
De bor i två lägenheter, de har egna rum och delar kök och badrum.
Sista anhalten
De har fått permanent uppehållstillstånd och boendet är den sista anhalten innan de - så snart de fyllt 18 år - lämnar flyktingmottagningen och hela den kommunala hanteringen och kan bosätta sig på valfri plats i Sverige.
Det sista boendet innebär att de ska klara mycket mer än tidigare själva, i syfte att göras redo för att klara ett eget boende.
Ingen mat
- Vi får för lite hjälp. Vi har ingen mat, inga aktiviteter och vi får för lite hjälp med läxorna, säger Rustam Jofari.
Rustam Jofari säger att han pratat med boendets personal och med enhetschefen Carina Ylipuranen om problemen.
- De säger att de gör så här för att hjälpa oss, men det här är inte att hjälpa oss. Vi behöver läsa läxor i stället för att handla och laga mat, vi har inte tid med det. Nu får jag bara svaret "så här är reglerna" och "ni måste acceptera det jag säger".
Stannar hemma
Det ledde till hungerstrejken, som också innebär att pojkarna stannar hemma från skolan.
- Vi orkar ingenting, vi mår dåligt av att ha det så här, säger Rustam Jofari som också är tveksam till att 2 000 kronor - som är det månatliga beloppet var och en får för att köpa mat och hygienartiklar för - räcker.
Ali Hakimi tar fram ett papper där pojkarna skrivit ner sina synpunkter, han läser på sitt språk och Rustam Jofari översätter.
Försämringar
Klagomålen handlar om försämringar som att den årliga resan till södra Sverige som de tidigare fick numera är indragen, att de tidigare fick hygienartiklar men nu måste köpa dem, att de gått från att få maten serverad till att de nu måste ordna den själva och att det inte arrangeras några aktiviteter på deras fritid.
Rustam Jofari pratar mycket bra svenska, han hittar orden snabbt och han planerar att stanna i Norrbotten.
- Jag ska studera, jag vill bli polis eller byggare, säger Rustam Jofari och ler.
Ali Hedar sitter på golvet, han lutar sig mot väggen, stönar och det är uppenbart att han har ont.
Tandvärk
- Jag har haft tandvärk i mer än en månad, men jag får ingen hjälp. Jag får bara svaret att jag snart är vuxen och måste klara det själv. Jag vet inte vem som kan hjälpa mig, säger Ali Hedar, han blundar och sluter handflatan än närmare kinden.
Inom kort fyller han 18 år och ska klara sig själv, det gäller även kompisarna.
De är barn men ändå vuxna.
De lär sig språket men de befinner sig i en helt ny värld.
Och de får en hjälp som de inte förstår sig på.