När Alf Fjellborg klev upp ur sängen för ett år sedan i barndomshemmet kunde han inte stå på benen. Stroken slog mot balansen. Som tur var tycker han själv eftersom den bara slog mot "lillhjärnan" som han säger. Han hade inte velat lämna fåren i sticket.

De står nästan uppe på farstubron i det stora huset medan Alf kokar kaffe i köket, nyfikna på att det är något nytt som händer. Men förutom de fem fåren och en hästgård längre bort är det inte mycket kvar av det tidigare jordbruket i byn Puoltsa.

- Allt med djur här uppe är en förlust. Möjligtvis kan man ha renar. För mig är det intresset som styr, det är svårt att ta bort dem. De är sällskap och de håller upp ängarna. Dessutom är det vår gamla kultur det handlar om, säger han och ställer fram en låda havrekakor på bordet.

Puoltsa är en kvänby. Alf Fjellborgs föräldrar kom till byn på 30-talet då hans mamma blev piga hos den gamle laestadianpredikantens änka. Kvänerna är en befolkningsgrupp som kan spåras tillbaka ett 1 000-tal år. De talar en egen variant av meänkieli och Alf Fjellborg själv kunde inte tala svenska förrän han tvingades lära sig det i skolan. Under senare år har flera fall av markstrider mellan samer och kväner uppstått och kvänerna själva har ifrågasatts som etnisk grupp.

Kvänerna bedrev jordbruk men det var tufft i den karga miljön nedanför fjällen. Försök med att skapa odlingsmark gjordes genom att gödsla över stenlagret.

- Det är bara ett tunt jordlager över stenarna. Det gick inte att plöja här. De provade att odla havre och korn men det gick inte. Så det var mest djur och fiske som gällde.

Men i mitten av 60-talet avtog jordbruket och byborna gick ner i den närbelägna gruvan för att arbeta.

Det har blivit några vändor söderut men Alf Fjellborg har alltid återvänt till hembyn. Nu rymmer hemgården bland annat ett en samling välskötta veterantraktorer. En gång undrade ett polskt par på besök varför Alf hade så många traktorer. Han svarade då att i Sverige måste man ha en traktor för varje djur man ägde och lämnade en stund paret konfunderade över hur det svenska samhället fungerar.

Plötsligt reser sig Alf Fjellborg från sin köksstol.

- Jag måste berätta om när jag träffade Izabella Scorupco här i köket.

Han kommer tillbaka från det överbelamrade vardags-
rummet med ett foto som skrivits ut på ett papper. På bilden står skådespelerskan och håller om Alf vid köksbordet.

- Titta här har hon skrivit, säger han och pekar ivrigt.

- De spelade in mycket här i köket.

Det var under inspelningen av filmen Solstorm som producenterna tyckte att Alfs hus kunde passa in som hjältinnans mormors bostad i Kurravaara. Han är själv nöjd att familjen hus har bevarats i minnet tack vare filmen.

Ett stenkast bort bär byaåldermannen Oscar Andersson på ett par tunga balkar. Han är 80 år men ser inte ut att vara en dag över 60. Nu ska det bli en veranda med utsikt över älven. Han ser till sin glädje en föryngring i byn av nya bofasta som flyttar dit. Det är trots allt nära in till Kiruna. Men han har också sin barndom i färskt minne. Hur han lärde sig svenska på
ett halvår. Hur hans lärare från Tornedalen inte gav dem
något val.

- Vi bodde på barnhemmet. Det var ett jävla ställe. Jag var åtta år när jag flyttade in. Man förstod inte vad de sa och sen fick man spö. Men den tiden som gått är inget att bry sig om, man får se framåt i tiden.

Efter altanen ska han installera en luftvärmepump. Han
pekar bort mot den gamla vedhögen.

- Det där ska man ge fan i. Det där har jag haft nog av.

- Digidigidigidigidigi! Digidigidigidigidigi!

De fem fåren kommer springande i en tät klunga mot Alf Fjellborg när han lockar på dem. Lockropet är urgammalt och har gått i arv hos kvänerna i generationer. Det märkliga är att det låter misstänkt likt refrängen på Sean Banans bidrag till
melodifestivalen.

- Här behöver man ingen hund, de är väldigt sällskapliga. Men de är försiktiga mot nykomlingar.

Fåren är behagligt nyklippta i sommarvärmen och de strövar fritt omkring på gårdsplanen. På 70-talet hade Alf många djur men nu är den lilla gruppen lagom och det ger lite kött till matförrådet. Tidigare släppte byborna helt enkelt ut sina djur på den vackra holmen mitt i älven. Men under senare delen av 70-talet drabbades de av en stöldliga och flera djur försvann. En del hittade de med stekarna bortskurna. Då tog byborna tillbaka djuren till fastlandet.

Tillbaka inne i köket är kaffet uppdrucket. Alf berättar om sin spårlöst försvunne granne som varit borta i flera år.
Huset står öde med en vildvuxen trädgård och Alf försöker själv hålla ett öga på tomten så att den inte förfaller helt. Och det ser ut att finnas utrymme för ytterligare en inspelning av ett kriminaldrama i kvänbyn.