Sven Wollters egna, mycket skarpa minnen, från hans tidiga uppväxt, är en av de röda trådarna i hans nya roman, ”Britas resa”. Först trodde jag att styckena med indragen marginal hörde till en tänkt informant, till exempel en modern släkting till ”Brita”, men såg snart nog att det var författarens egna minnen från andra världskrigstiden. Minnen som formade hans världsuppfattning, och får man förmoda även hans politiska pathos.

Dessa inslag skapar och bryter ett slags fjärde vägg i texten, en meta-nivå som sätter in författarens erfarenheter som ett slags nav i berättelsen, och också avslöjar en del av arbetsprocessen.

Med den biografiska fonden som grund, så ställer så Wollter upp sina två protagonister på scener. Brita Jakobsson, tuff norrlänning som i början av 1940-talet cyklar (!) till Stockholm som ung, för att bli sin egen lyckas smed.

Artikelbild

Den andra kvinnliga huvudpersonen är en verklig historisk person, Birgitta Scherzenfelt, som levde i en helt annan tid. Hennes levnadsöde låter faktiskt som en riktig Münchhausen-historia, med trettio år i kalmuckernas fångenskap, och ett triumfatoriskt återvändande till Sverige 1736. Beröringspunkten mellan de två Britorna är slottet Bäcka-skog, Scherzenfelts födelseställe, och Jakobssons tillflykt i ett svårare skede av hennes liv, när hon jagas av polisen för ett misstänkt mord.

Berättelsen om Scherzenfelt, hur spännande den än är, passar inte alls in i kompositionen, vilket däremot Wollters egna minnesinstick gör. Man kan kalla 1700-tals-berättelsen för tårta på tårta, eller grädde på moset. Man är mer än nöjd med att få Brita Jakobssons scennärvaro, och Scherzenfelts inhopp är för mig en longör i läsandet.

Hur det gick för den senare är ju redan känt. Men utgången för Brita Jakobsson vill man ju läsa vidare för att få se. Wollter är en skicklig dramaturg, och börjar berättelsen in medias res: Brita klubbar ihjäl en slemmig trävarudirektör som tänkt våldta henne, och gömmer sedan liket under spektakulära former. Händelsen skildras med ett muntert bravado, som är mycket underhållande. Wollter får ta död på en äkta kapitalist.

Britas liv innan denna katastrof skildras i detaljerade återblickar: hennes livsmod och kurage, arbetsvilja, misslyckandena med fästmännen, vänskapen med kusinen, som också flyttade till Stockholm, på samma tandemcykel som Brita. Karaktären är levande och trovärdig, vare sig det finns en förlaga eller ej.

Wollter lägger sig vinn om historiska detaljer, och fokuserar särskilt på avgörande händelser i arbetarrörelsens historia, som till exempel skotten i Ådalen, och jakten på kommunister i krigs-Sverige. Ibland blir framställningen nog så pedagogisk, och alltför genomskinligt infogad i Britas berättelse, som till exempel berättelsen om Tobias internering i läger.

Men jag köper det, inte minst för att det alltid behövs påminnelser om Sveriges uppträdande under både första och andra världskriget, och även om hur vanligt folk hade det i krigstid.

Vi får även följa Brita in på 1950-talet, med så tidstypiska detaljer som att bli omskolad till svetsare och jobba i Göteborg.

Får polisen tag i Brita? Avslöjas inte här. Wollter verkar dock ha haft svårt för att skiljas från sin huvudkaraktär, och har till och med med en ”så gick det sen”-pendang, ur Britas dotters perspektiv som vuxen. Och så är det ju ofta för författare. Boken är slut, men karaktären lever vidare.