År 2013 drog Sture Torikka i gång arbetet med att uppmärksamma Särkilax kyrka och han gav då kommunen och församlingen förslaget att skriva en historia om den gamla kyrkan och människorna som bodde i Tornedalen under tidigt 1600-tal.. LÄS MER

Utöver boken så fanns det en gammal idé om att bygga en replika av kyrkan, vilket byggföretagaren Leif Toolanen sedan ett tiotal år jobbat hårt med att förverkliga.

I Torikkas initiala förslag ingick också att bilda en ideell förening som kunde stå för framtida reparationer av replikan. Det blev till slut Tomas Mörtberg, rektor vid Tornedalens folkhögskola, som nappade på idéerna och projektanställde Sture Torikka.

Artikelbild

| Karta. utvisande det stora Övertorneå pastorat år 1795. Övertorneå socken inom röd färgdragning är principiellt densamma som det var redan år 1617.

I år är det 400 år sedan Särkilax kyrka spolades bort och projektet har resulterat i de två böckerna om Tornedalens historia.

Men boksläppet är inte allt. Utöver det byggs även replikan av den gamla kyrkan. Det är först nu till minnesstunden som arbetet med replikan fått luft under vingarna.

Bland annat har man i folkhögskolans regi fått till stånd en lärlingsutbildning där arbetslösa får lära sig att timra på medeltidsvis, för att kunna bygga upp fasaden av kyrkan. Den som står bakom byggandet av replikan är just Leif Toolanen.

Sture Torikka är en av författarna som har sökt efter bevis för vad som kan ha hänt med Särkilax kyrka. I hans bok finns ett specialskrivet kapitel rörande de geologiska och klimatologiska förutsättningarna under 1450-talet fram till år 1617 längs Hietaniemiselets nästan 40 kilometer långa sträckning, med särskild hänsyn tagen till trakten kring Särkilax kyrka.

Artikelbild

| Tornedalning. Bilden visar en finsk invånare i Torne socken 1801 som bär den historiska långkolten med tygskärp, höga näbbskor och mössa.

– Den historiska miljön och det klimat de dåvarande bosättarna i området upplevde presenteras här för första gången med senaste vetenskapliga forskningsrön daterade 2017, säger Sture Torikka.

Kapitlet är författat av professor emeritus i kvartärgeologi Matti Saarnisto i Helsingfors och filosofie doktorn i dendroklimatologi Samuli Helama i Rovaniemi som bägge är ledande personer inom sina vetenskaper. Forskningen tycks visa att kyrkan kan ha spolats bort vid samma vårflod som när Torneälven bröt en ny huvudfåra en kort sträcka norröver.

Artikelbild

| Kvinnan. Storhushållningen och en kraftfull gårdsvärdinna var ett nödvändigt måste för att erämarkskulturen skulle kunna fungera.

Hjälp att översätta de finska forskarnas rön från vetenskapsengelska till svenska har Sture Torikka fått av sonen William.

– Det har varit ett intressant men omfattande arbete att översätta forskarspråket så att det blir förståeligt för historieläsaren, säger William Torikka.

Sture Torikkas bok introducerar på ett kulturhistoriskt vis den vidsträckta Övertorneå socken i realtid år 1617 med tillbakablickar till 1500-talet. Det ges en kulturgeografisk skildring av socknen och dess byar sett från älvens horisont under en beskriven färd uppströms genom forsar och strömdrag. Älven är central och benämndes inte för inte som farled, ”väylä”.

Samtliga formella bosättningar i socknen 1539-1620 redovisas. Folket och deras sociala leverne, tingsärenden, bebyggelse, näringar, folktro, vidskeplighet och Gudstro med mera framträder både diffust och konkret, det vill säga det totala fundamentet för en sockens existens och en kyrkas uppförande, upprätthållande samt slutliga förstörelse genom naturkatastrofen 1617.

– Texten är enkelt hållen i form av ett moderniserat 1610-talsspråk med andemeningen att ge läsaren en känsla, en tidsdimension, av 1610-talet och att levandegöra en svunnen tid, säger Sture Torikka.

Ett illustrativt exempel från Torikkas bok som visar hur utbredd vidskepligheten var i trakten är när en nybyggare framträder vid Torne sockens sommarting 1604:

Nybyggaren Mickel Larsson berättar att han hade ”varit ute i marken på sitt arbete”, om det nu var timmerfällning, viltfångst eller vad, och där ”sent om aftons tid invid ett berg ordnat sig kvällsmat. Då kom till honom ett spökeri, talade till Mickel och sade sig vara en människa”. Men denna människa, nu i skepnad av ett spöke, sade sig illvilligt ”för sina missgärningars skull ha blivit insatt i detta berg”.

Händelsen bör ha skett någonstans i trakten kring Paljakkajärvi eller Koutojärvi eftersom det är i dessa så kallade erämarker som nybyggaren Mickel Larsson dagligen strövar. Där satt nu spöket instängt och kunde ”icke slippa där ut”. När händelsen blev uppenbar bland allmogen i älvdalen ”begynte de naturligtvis tala om detsamma”, och det var ingen av de närvarande lärda männen som valde att opponera sig emot nybyggarens historia om det instängda spöket.