Nu Àr Drottninggatan i Stockholm Äter i blickpunkten för en mardrömsliknande hÀndelse. à r 2010 sprÀngde en sjÀlvmordsbombare sig till döds pÄ angrÀnsande Bryggargatan, och nu har det skett som inte skulle fÄ ske. Radio, tv och tidningar rapporterar och försöker förstÄ och analysera, i nÄgot för stor kostym. Tankarna gÄr Ät olika hÄll, till aktuell plats och mÀnniskor, dÄ och nu.
Helt i nĂ€rheten av den plats lastbilen körde in i flanerande mĂ€nniskor mötte August Strindberg en solig vĂ„rdag första gĂ„ngen Siri von Essen. I en tv-inspelning av âEn dĂ„res försvarstalâ med Kjell Grede som regissör, pĂ„ Ingmar Bergmans förslag, gav Gösta Ekman en delvis ny bild av Strindberg.
HĂ€r pĂ„ Drottninggatan gick Gösta ofta förbi under sina otaliga stadspromenader, ofta ensam, ibland med en bok under armen. Ett speciellt sĂ€llskap under benstrĂ€ckare i det fria i Filmstaden RĂ„sunda hade han en tid i Filmstaden RĂ„sunda, Viktor Sjöström. Med denne ikon i filmens vĂ€rld sĂ„gs han gĂ„ende, arm i arm. Mannen bakom denna konstellation var Ingmar Bergman och hans arbete med âSmultronstĂ€lletâ, dĂ€r Sjöström hade en bĂ€rande roll som regissörens alter ego, professor Borg.
Hasse Ekman, Göstas far och den svenska filmens heta namn under 1940- och delar av 1950-talet, hade över tid fĂ„tt en kollega och konkurrent som sĂ„ smĂ„ningom skulle nĂ„ vĂ€rldsberömmelse, Ingmar Bergman. Hasses rykte bland filmarbetare pĂ„ olika nivĂ„er var gott, han var strukturerad och tydlig, Hos Ingmar var kaos ibland granne med Gud, vilket Ă€ven gĂ€llde dennes privatliv. Efter âSommarnattens leende âskrev Hasse till Ingmar att han gav upp, âdu vannâ.
NĂ€r den unge Gösta 1957 fick ett erbjudande frĂ„n Bergman att arbeta som assistent, en syssla han haft hos pappa Hasse, blev svaret direkt: âJa!â Gösta var vid tillfĂ€llet febrig och sjuk och Bergman fĂ€ste sig vid Göstas ledsna anletsdrag, de var nĂ„got Ă„t Buster Keaton-hĂ„llet, tyckte han. Att ynglingen sĂ„ smĂ„ningom skulle fĂ„ stora framgĂ„ngar som komiker i film- och revysammanhang fanns dock dĂ„ inte i Bergmans tankevĂ€rld.
En förklaring av Bergmans fru Ellen att regissören ville knyta den unge Ekman till sig dÀrför att han ville sprÀcka Hasses och Göstas trevliga förhÄllande lÄter inte helt trovÀrdig, kanske sÄg han i stÀllet att Gösta kunde vara en tillgÄng i olika avseenden, Àven pÄ det personliga planet.
I Bergmans gamla Volvo hade Bergman och Gösta mĂ„nga samtal, av olika innehĂ„ll och djup. Ett kĂ€rt Ă€mne blev musik. Gösta berĂ€ttade att han gĂ€rna lyssnade pĂ„ Thelonius Monk, Bud Powell, Dizzy Gillespie. En dag frĂ„gade Bergman om intresset för klassisk musik, svaret blev dröjande. Bergman föreslog ett besök pĂ„ Stöltens, Gustav Adolfs torg i Malmö, vilket utmynnade i en gĂ„va till Gösta , Schuberts ofullbordade och Vivaldis De fyra Ă„rstiderna.Uppmaningen till assistenten blev: âGĂ„ nu hem och lyssna pĂ„ det hĂ€r!â
Bergman uppmuntrade Ă€ven till lĂ€sning. Ett rĂ„d som spĂ€dde pĂ„ det intresse som redan fanns. Böcker var hans trogna vĂ€nner livet igenom. VĂ€nner som Ărjan Ramberg uppvaktades med gĂ„vor i bokform.
Bergman var nyfiken pÄ Göstas kÀrleksliv. Han lÄg ibland i vilstol, lyssnande med slutna ögon, alltid klarvaken. Gösta ville vara Àrlig och berÀttade öppenhjÀrtigt om sina erfarenheter och Àven problem; farhÄgor om ÄteranvÀndande i kommande filmer fanns.
Under senare delen av de tvÄ Är som Gösta samarbetade med Bergman hade han ett förhÄllande med skÄdespelerskan Maud Hansson. Hon har berÀttat om vÀnnens goda egenskaper som omtÀnksamhet och ansvarstagande medan hon har framhÄllit mindre smickrande delar av Bergmans karaktÀr, som Gösta berÀttat om sin överordnade: Han snokade, la sig i och kunde vara en riktig kÀrring; svartsjuka riktade han mot sina skÄdespelare om de arbetade med andra. Hansson tyckte ocksÄ att Bergmans ande vilade över deras förhÄllande och att de hade Bergman under sÀngen.
I Malmö stadsteaters kantin, enligt Hansson, satt skrĂ€mda skĂ„disar och vaktade pĂ„ sina ord; det gĂ€llde att korrekt reagera pĂ„ maestros genomtrĂ€ngande skratt. En gĂ„ng anmĂ€rkte Bergman pĂ„ Göstas en aning gnisslande sĂ€tt att skratta: âSĂ„ dĂ€r kan du inte skratta, det fĂ„r du Ă€ndra.â
Till sist orkade Gösta inte mer, han pallade inte lÀngre, meddelade han och sa upp sig. Bergman ville veta varför. Svaret blev att detta inte behövde sÀgas, du vet ÀndÄ allt. Reaktionen blev att Bergman kastade en bok mot Ekman, som snart Ängrade sig och stannade kvar till vÄren 1959 dÄ Bergman lÀmnade teatern. I ett rekommendationsbrev berömde Bergman Ekman för dennes yrkeskunnande och organisatoriska begÄvning.
I samband med detta tog ocksÄ relationen med Maud Hansson slut. Gösta led av sviterna efter de bÄda förlusterna; han kÀnde sig fÀrdig. Han frÄgade sig om han hade idealiserat bÄde fadern och fadersfiguren. Var Bergman verkligen Àrlig mot sig sjÀlv och konsten?
Samtidigt dök frĂ„gan upp om de egna idealen. Vilka var de och var fanns de egentligen? Och vad hade Bergman egentligen menat nĂ€r han efter Göstas misslyckade sjĂ€lvmordsförsök sa: âTa Katarinahissen nĂ€sta gĂ„ngâ.
à r 1960 skrev Bergman ett brev till Gösta, utan egentligt budskap, dÀr han antydde att Gösta inte sjÀlv visste varför han valt att arbeta för honom och inte för nÄgon annan, lÀs fadern. Bergman tackade Gösta för allt det han hade gett.