GÄSTKRÖNIKA Äntligen får jag skriva min första krönika här i NSD. Som jag har längtat. Hela min uppväxt närde jag en dröm om att en dag få bli journalist, kanske mest åt sporthållet eftersom det var och fortfarande är något som väcker mitt intresse mer än mycket annat. Nu är jag ju fortfarande inte journalist men har alltså ändå lyckats nästla mig in här.

Vad kan väl vara bättre att inleda vår relation med än att prata om a-kassan.

A-kassan är ju egentligen en arbetslöshetsförsäkring och har sina rötter långt tillbaka i tiden. Redan i slutet av 1800-talet började fackföreningarna betala små, och helt medlemsavgiftsbaserade, ersättningar till sina medlemmar.

Ett tag kallades det för ”flyttbidrag” eftersom det inte var ovanligt att orterna var uppbyggda kring en industri eller fabrik.

Om företaget lades ner eller flyttades, var de anställda också tvungna att flytta på sig och sina familjer eftersom det inte fanns andra jobb att få på orten de bodde på. Flyttbidraget blev en liten hjälp för familjen att flytta på sig och sitt boende.

Många år senare har vi idag utvecklat det vi kallar för ”den svenska modellen”. Den bygger – något förenklat måhända – på att vi har två jämnstarka parter som tillsammans bestämmer villkoren på arbetsmarknaden, arbetsgivarna och arbetstagarna. Arbetstagarnas intressen tas tillvara av fackförbunden och tillsammans med arbetsgivarnas representanter tecknas avtal som reglerar lönerna och villkoren på arbetsmarknaden.

Vi har en modell med fackliga a-kassor som håller uppe medlemsantalet i facket.

Om man skulle få för sig att ändra på detta så att a-kassorna inte längre ska vara fackligt anknutna utan istället skötas av en myndighet (t ex Försäkringskassan), pekar forskning på att fackens medlemsantal minskar. Det skulle göra att det inte längre finns två jämnstarka parter.

Arbetsgivarna skulle återigen kunna bli enväldiga precis som de var innan fackförbunden och a-kassorna kom till världen.

Helt klart är att vi i ett sådant läge skulle få något helt annat än vad vi har idag. Kollektivavtalen skulle ha spelat ut sin roll eftersom arbetsgivarparten är överlägset mycket starkare än fackföreningarna. För att det inte skulle vara laglöst land på arbetsmarknaden, skulle vi likt andra länder vara tvungna att lagstifta om minimilöner och annat som sannolikt skulle vara rejält annorlunda än idag. Knappast annorlunda till det bättre.