UTRIKESKRÖNIKA Att skydda möjligheten att verka och säkerställa finansiering för civilsamhällesorganisationer som kritiserar regeringen är en akut prioritering.”

”Västerländsk media bör ge mer uppmärksamhet till de aktiviteter och den information som sammanställs av organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.”

Jag läser rekommendationerna i en rapport som skickats till mig av en vän, numera verksam i ett nätverk av akademiker, journalister, aktivister och f.d. diplomater. Rekommendationerna påminner om vad demokratiaktivister brukar lyfta fram. Men den här gången handlar det om Israel.

Demokratin är på tillbakagång i många länder och i nyhetsrapporteringen lyfts ofta länder som Turkiet, Ungern och Polen fram. Men i skuggan av konflikten mellan Israel och Palestina pågår en oroande utveckling i det israeliska samhället som får alltför lite uppmärksamhet, inte minst i media.

Under en högerauktoritär regering håller Israel på att utvecklas till en illiberal demokrati.

Utvecklingen i Benjamin Netanyahus Israel är på många punkter slående lik den under Victor Orbán i Ungern. Men ändå hör vi så lite om det, varför? Därför att den israeliska högern är väldigt effektiv med att utmåla alla som kritiserar utvecklingen som antisemiter, landsförrädare eller fiender till staten Israel. Jag kommer garanterat att få utstå liknande orättfärdiga tillmälen efter den här texten.

Men faktum är att det epitet israeliska regeringsföreträdare så gärna använder om landet; ”Mellanösterns enda demokrati”, klingar alltmer falskt.

Under Netanyahus styre har exempelvis lagar stiftas som förbjuder organisationer som framställer Israel eller de israeliska säkerhetsstyrkorna i dålig dager att besöka skolor, som begränsar civilsamhällets möjligheter att ta emot utländsk finansiering och i juli i år antog det israeliska parlamentet den kontroversiella nationalstatslagen som slår fast att Israel är judarnas land och gör landets minoriteter till en andra klassens medborgare.

I slutet av oktober är det lokalval i landet. I Tel Aviv går regeringspartiet Likud till val med den retoriska frågan ”Oss eller dom?” som slogan. Valaffischerna manar väljarna; Det är oss eller dom.

”En hebreisk stad eller infiltratörernas stad?” – med tydlig syftning på stadens afrikanska migranter. ”En hebreisk stad eller PLO?” − med antydan om att den arabiska minoriteten skulle ta över staden.

”Sionistisk utbildning eller Breaking the Silence i skolorna?” – ett budskap som pekar ut just Breaking the Silence, en organisation som informerar om israeliska säkerhetsstyrkors systematiska brott mot mänskliga rättigheter men alltså inte längre har möjlighet att besöka skolor.

Att inte kunna vara vän av Israel och samtidigt kritisera dess regering är frustrerande och sorgligt. Så djupt polariserad är debatten. Men vänskap är inte att i tysthet se på när vännen sjunker allt djupare i självdestruktivitet.

Därför måste vi våga ta debatten och kritisera regeringen Netanyahus auktoritära högerpolitik som driver landet bort från grundläggande demokratiska värderingar, som fördjupar polariseringen och spär på konflikter. Ett lands framtid kan inte byggas på en föreställning om oss och dom. Det finns bara oss.