Det är helt obegripligt att den socialdemokratiska och vänsterpartistiska majoriteten i Jokkmokk med kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) i spetsen väljer att frivilligt abdikera från direkt lokalt inflytande över den framtida utvecklingen av världsarvet Laponia.

Istället föreslår de regeringen att staten via Naturvårdsverket eller Länsstyrelsen i Norrbottens län åter ska ta över förvaltningsansvaret. En kommunal Brexit ur världsarvsförvaltningen Laponiatjuottjudus och en direkt krigsförklaring mot det lokala självbestämmandet. De tycks inte heller värna om de tiotalet tryggade lokala arbetstillfällen som idag finns vid Laponiatjuottjudus kansli i Jokkmokk, utan hoppas på Naturvårdsverkets eller Länsstyrelsens goda vilja att säkra dem. En våghalsig färd över en myr med många tuvor och djupa kärr.

Vi i Miljöpartiet de Gröna tror på ökat lokalt självbestämmande över nationalparker och världsarv, där staten i högre grad decentraliserar sitt förvaltningsuppdrag till de parter som berörs, lokalt som nationellt. Det ger ökat lokalt inflytande men också förståelse för det ansvar som Sverige har som nation för de globala värden som kräver skydd från exploateringar, både för kommande generationernas skull och för den biologiska mångfalden.

Världsarvet Laponia är den klarast lysande stjärnan som visar att det går att ena staten, de berörda kommunerna (Jokkmokk och Gällivare) och de nio samebyar som verkar i området för att gemensamt förvalta världsarvet framåt - på lika villkor och i konsensus. Världsarvsförvaltningen Laponiatjuottjudus har mottagit Världsnaturfondens naturvårdspris och är globalt känt som det goda exemplet av en lokalt förankrad samförvaltning av skyddade natur- och kulturområden.

Den socialdemokratiska och vänsterpartistiska majoritetens inställning som också blev kommunstyrelsens beslut är att vrida tillbaka klockan 30-40 år i utveckling gällande svensk naturvårds- och urfolkspolitik. Argumentet för avveckling av Laponiatjuottjudus är bland annat att förvaltningen inte lyckats bygga ett brett förtroende i lokalsamhället. Det kan väl inte vara så illa att kommunledningen saknar självförtroende? För om Jokkmokks kommun som en av parterna och representant för lokalsamhället misslyckas med förankringsarbetet på hemmaplan så ter det sig för mig helt obegripligt hur Naturvårdsverket vid Gärdet i Stockholm eller Länsstyrelsen i Norrbotten vid Bergnäsbron i Luleå ska lyckas. Kommunstyrelsens beslut har bara förlorare och den största av dem alla är Jokkmokks kommun.

ledamot av kommunstyrelsen i Jokkmokks kommun