Jag flyttade från Luleå under hösten 2006 för att studera. Bara några månader innan Kulturens hus invigdes. Fyra år senare flyttade jag tillbaka till Luleå och Norrbotten igen. Kontrasterna mellan den kommun jag lämnade och den jag kom hem till var i mina ögon stora.

Det finns alltid risk att minnet överdriver enskilda skeendens och händelsers betydelse med tiden. Men jag skulle vilja påstå att beslutet om att uppföra Luleås kulturhus markerar en vattendelare i vår kommuns historia.

Byggandet av Kulturens hus innebar både början på vårt partis offensiva kulturpolitik men också slutet på den passivitet som hade präglat den politiska mentaliteten i kommunen sen Stålverk 80-kraschen. När kommunen vågade satsa så innebar det också att andra vågade.

Politik handlar om att vilja men också att våga. Den kommun jag kom hem till 2010 hade blivit ett kulturhus rikare men framför allt präglades politiken nu av framtidstro, att det mesta var möjligt. Och uppfattningen om att Luleå är en attraktiv plats att leva och bo på, en tro på oss själva.

Framgångarna är många sedan dess, under Karl Petersens, Yvonne Stålnackes och nu Niklas Nordströms ledning har den offensiva politiken fortsatt. Vi har sett etableringen av en helt ny industri i Luleå, datacenterindustrin. Byggandet har satt ordentlig fart, från 1500 utlovade bostäder ser det nu att bli närmare 2000 bara under den här mandatperioden. Vi bygger nya vård- och omsorgsboenden och trygghetsboenden, vi satsar kraftigt på kultur och fritid, vi fortsätter att utveckla förskola och skola, tillväxten skapar nya jobb och håller nere arbetslösheten.

Det går faktiskt åt rätt håll med mycket i vår kommun. Av oppositionen får man intrycket av det motsatta, partier som gärna målar kommunens utveckling i svarta färger. Som i brist på egen politik angriper oss för att vara ”odemokratiska” trots att de har oerhört förmånliga villkor och bred insyn i de politiska processerna. För mig speglar det en bristande verklighetsförankring och en oförmåga att bygga samhället på en gemensam framtidstro. Som lulebo och socialdemokrat finns det mycket jag är stolt över. Vårt parti har tack vare lulebornas förtroende gjort en bra plats att leva på ännu bättre. I vårt Luleå blir alla vinnare.

Jag skulle vilja påstå att det var de kraftfulla satsningarna på kulturen som var nyckeln till denna förändring. Som vände pessimism till optimism. Från att hålla tillbaka till att satsa. Än idag ligger kommunens kultur- och fritidsutbud i topp hos luleborna när de tillfrågas om vad de är mest nöjda med. Det är inte så konstigt. I en kommun som vill växa behöver det finnas ett myller av aktiviteter för alla medborgare att fylla sin fria tid med, det skapar möten, sammanhållning, kreativitet och en trygg och attraktiv kommun att bo i.