Debatt För någon vecka sedan hade NSD en ledare där Olov Abrahamsson hyllade tillväxten och frihandeln, samtidigt som han angrep Vänsterpartiet för vår kritik mot de nya handelsavtalen mellan EU och bland annat Kanada.

Vänsterns svar på sådan kritik brukar vara att vi gillar frihandel men att vi ogillar de klausuler som ger storföretagen rätt att stämma nationalstater på skadestånd. Handelsavtalen ger nämligen företagen rätt att kräva skadestånd ifall ett land stiftar lagar som hotar deras framtida vinster och profiter. Exempelvis lagar som skärper miljökrav eller lagar som stärker arbetstagarnas ställning på arbetsplatsen.

Som vänsterpartist håller jag förstås med om den kritiken. Men ibland undrar jag om vi inte borde gå längre och har en mer kritisk syn på det som vi kallar för ”frihandel”. Det är en handel som känns ”fri” för oss konsumenter i den rika världen men som samtidigt lett till en våldsam rovdrift på både människor och miljö i andra delar av världen.

Avregleringen av världshandeln tog fart på 1990-talet efter murens fall då de internationella maktrelationerna ändrades och USA blev den enda supermakten. EG ombildades till EU och stärkte överstatligheten med fri rörlighet för varor och tjänster som ledstjärna. Den internationella organisationen WTO fick en stor roll och drev på för avreglering av den internationella handeln.

Frihandeln skapade enorma rikedomar. Den har lett till att vi kan köpa billiga kläder och billiga mobiltelefoner och en mängd konsumtionsvaror till låga priser. Den har också förstås gynnat svensk exportindustri. Där har Olov A helt rätt.

Frihandeln har också lyft flera hundra miljoner människor ur fattigdom i tredje världen, i exempelvis Kina och Sydostasien. Kina hade under många år tvåsiffriga tillväxttal i ekonomin och produktionen. Samtidigt har klyftorna mellan fattiga och rika ökat, idag äger de 8 rikaste männen i världen lika mycket som den fattigaste halvan (=3,5 miljarder) av befolkningen.

Men det finns en baksida också. Vår konsumtionsdrivna ekonomi har också lett till att utsläppen av växthusgaser har fördubblats de senaste 35 åren. Nu är världen i en situation där vi måste trappa ner utsläppen till noll under de kommande 35 åren för att kunna undvika en klimatkollaps. De kommande årtiondena kommer att bli jobbiga men vi kan minimera skadorna genom att snabbt minska utsläppen.

Jag har inte alla svaren på hur detta ska gå till. Men en sak är jag säker på och det är att vi måste ha andra överordnade mål för politiken än ”ökad tillväxt”. Det håller inte heller att i allmänna ordalag predika ”ökad frihandel”.

En del politiker försöker undvika problemet genom att tala om ”hållbar tillväxt” utan att ändra politiken i övrigt.

Jag är övertygad om att vi behöver ha kraftigt minskade utsläpp ner mot noll som ett villkor för all annan politik under de närmaste 35 åren. Vår planet är nämligen ingen förhandlingspart som kan bevilja uppskov eller dispens från de konsekvenser som följer av skenande klimatförändringar. Planeten styrs av naturlagar och det vi släpper ut får vi i slutändan ta konsekvenserna av fullt ut.

Bertil Bartholdson

Vänsterpartist, Luleå