Migrationsverkets sätt att stuva ihop och flytta runt asylsökande människor i Sverige kan liknas vid boskapsskötsel. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv gör inte bara Pajala kommun en förlust när de sista asylsökande under 2018 nu ska flyttas till lediga platser runt om i Sverige. Migrationsverkets jagande efter resurseffektivisering är kortsiktig och lär lämna en större nota efter sig till hela Sverige.

I veckan som gick fick Pajala kommun ett besked om att samtliga kvarvarande asylplatser ska stängas ner successivt under 2018. År 2016 fanns 750 individer bosatta i Pajala. Nu finns det 250. Snart gapar lägenheterna tomma och lämnar mer än dåligt utstädade rum efter sig. Många av de kvarvarande människorna från främst Syrien, Eritrea och Afghanistan har varit här länge. Många av dem som får uppehållstillstånd önskar att bo kvar i Pajala och även om Migrationsverket inte anvisar dem till Pajala så välkomnar vi dem ändå och hjälper dem på plats i egen bostad med framtidsutsikter för både föräldrar och barn.

När man åker in i Pajala möts man av en byaskylt där det står att Pajala är ett mångkulturellt samhälle. Skylten har funnits där sen den arabiska våren fortfarande var vinter och innan USA började tvångsmata afghanerna med frihet och demokrati. Sen urminnes tider har Pajala, ur ett storsvenskt perspektiv, alltid varit befolkat av olika minoritetsbefolkningar. Samer, kværner, finnar, sverigefinnar och tornedalingar har levt i någorlunda samförstånd långt före gränsen mellan Sverige och finska karelen, nuvarande Finland, grundlades felaktigt år 1809. En sak dessa minoriteter förmodligen alltid haft gemensamt är känslan av att vara förtryckt av majoritetsverige. Något som grundats med överhetens rasbiologiska undersökningar, försvenskning och exploateringsframmarsch över tornedalska myrar, skogar och älvar.

Det är ingen hemlighet att Pajala välkomnar nyanlända. Pajala har i flera år sökt att få ta emot fler än vi måste, och vi gör det för att vill och kan. Nog behövs inflyttning, arbetskraft och elever i våra skolor, men själva limmet som får integrationen att lyckas finns i detta odefinierbara att Pajala är sammansatt av minoriteter. Det har visat sig vara helt avgörande för integrationen av nyanlända. Eldsjälar har öppnat sina hem. Föreningar har fått nytt liv och idrottsrörelsen har fått fulla laguppställningar. Samhället stöttar upp, främlingsfientligheten lyser med sin frånvaro och de ursprungliga minoriteterna ser inga större konstigheter i att lägga några nya minoriteter till raden med de gamla.

Integrationen innebär utmaningar. Äldre ilitterära nyanlända har en lång väg till arbete. Skolan saknar resurser för språkundervisningen och försörjningsstödet kommer att öka om vi inte är på tå med arbetsmarknadsinsatser. Men det välkomnande bemötandet och behovet av arbetskraft banar vägen. I alla fall en del av den och i Pajala fokuserar vi på framgångarna som börjar sticka upp: afghanska kvinnor utbildas på det lokala lärcentrat till undersköterskor och garanteras på så vis livstidsanställningar ­– om man så vill. Burmesiska män jobbar redan i vården och lär sig dessutom meänkieli för att kunna möta brukarens behov på deras språk. Syrier kombinerar SFI-undervisningen med extratjänster för att välfärden och arbetsmarknaden behöver deras insats. Barn i förskoleålder och grundskola lär sig snabbt svenska med Pajaladialekt. Den demografiska nedgången har saktats in och återigen befolkas Pajalas gator av barnvagnar och tron på fortsatt samhällig överlevnad. Så här ser det inte ut i det majoritetssverige som Migrationsverket vill flytta de asylsökande till. Där väntar trångboddhet, arbetslöshet och utanförskap.

Nu ska skulden inte läggas på Migrationsverket. Myndigheten följer självklart de regler och förordningar som ska styra deras arbete, och det är givetvis självklart att portalparagrafen om att utnyttja skattemedlen så effektivt som möjligt måste efterlevas. Såklart. För det är sånt myndigheter gör. Men visst vore det ju både trevligt och kanske till och med humant att inte flytta asylsökande familjer runt som boskap. Rotade familjer som har fullt upp med att hantera den ångest som orsakats av Migrationsverket i väntan på asylbeslut. En ångest som tack vare en viss stabilitet med en fast punkt i tillvaron, ändå har kunnat generera en trygghet. Föräldrar ser att barnen mår bra, att de trivs i skolan, får kompisar och lär sig språket. De vuxna erbjuds språkcaféer och olika aktiviteter. Mötesplatser och sammanhang uppstår och bortom flykt från krigets helvete får många nya bekantskaper och kan börja ett nytt liv.

Så varför ska de asylsökande nu stuvas ihop på nya platser? Vad kostar det inte samhället att alla dessa tusentals individer ska starta om på ett nytt ställa? Barnen ska in i nya skolor. Familjen ska skrivas in på vårdcentralen. Dyr byråkrati och administration hos både stat, landsting och kommuner. Och vad kostar det inte den enskilde asylsökande individen att dras bort från ett tryggt sammanhang? Att återigen bygga upp nya nätverk. Att mista den lilla anknytning som kanske hade hunnits etableras till arbetsmarknaden.

I Pajala förundrar vi oss över att denna plats i hjärtat av Tornedalen nu väljs bort när alla framgångsfaktorer för att lyckas med en integration finns här. Här pågår integrationen på riktigt och det vackra i det är att många av våra nya medborgare väljer att stanna kvar i detta främmande landskap där den korta sommaren omtalas som den gröna vintern. I Pajala förmedlar vi att alla är välkomna och att alla behövs för framtidens välfärd - och det är inte tomma ord och floskler. För oss är flyttandet av asylsökande obegripligt, samhällsekonomsikt kortsiktigt och inte minst missgynnade för den framtida integrationen generellt.