Fiskekrönika I år är det nästan på dagen 20 år sedan naturen plötsligt öppnade hela registret för mina vänner och mig. Än idag är vi förundrade över vad som egentligen hände.

Lite generellt brukar jag säga att jag har haft Fantomen i släkten och att jag känner Stålmannen. Den vandrande vålnaden fanns i norra Jämtland, hette Per-Erik Persson och var sin tids demon på fjället. 
Han fick sitt namn för rent omänskliga krafter och för den svåra konsten att ta sig fram på fjällmarkerna, under svårast möjliga förfallsperioder. Därtill var han känd som en av landets skickligaste storöringfiskare.
 
När jag lämnade Jämtland och flyttade till Råneå träffade jag en man som bland annat var en hejare på pimpelfiske efter abborre.  Han heter Rulle Holmqvist och blev med tiden en av mina fiskevänner. Han lärde mig skärgårdabborrens olika beteenden och den teknik som behövdes för att verkligen kunna lura dem till hugg. 
Efter några år vidgade vi våra vyer och började vårpimpla uppe på den legendariska rödingsjön Rostujávri ett tiotal mil norr om Kiruna. Själv gjorde jag 18 vårfisken på rad på sjön och kände mig snart nog hemmastadd. På några av de resorna fanns Rulle med.

Jag minns den där morgonen då Rulle, kompisen Alf och jag satt på kullen utanför campen och avnjöt en sagolik morgon. Riporna rapade som besatta i buskarna och fjällabbarna seglade som osaliga andar över den lätt blånande isen. I fjärran hörde vi de återkommande sångsvanarnas trumpetfanfarer. Det var vår på fjället.
Plötsligt såg vi en ensam skidåkare långt ute på isen. Han färdades fram med god fart, så pass ordentligt att vi trodde oss förstå att han var vältränad. På ryggen hade han isborren och ryggsäcken.
Utan vidare slängde Rulle på sig ryggsäcken, spände på sig skidorna, greppade isborren och drog. Jag förstod att han ville snacka med fiskaren därute, kanske få lite goda råd.

Artikelbild

| Rulle visar vännerna hur stor rödingen var som lossnade!

En halvtimme senare såg jag två prickar långt borta på isen, där den bakre närmade sig den flyende med rekordfart. Därute i den blåvioletta morgonen träffades de för en halvtimmes snack. När den ena pricken drog upp mot den norra stranden förstod jag att Rulle hade fått fiskefrossan. Den andra pricken drog mot Norge.
Mot kvällskanten träffades vi över den kokta rödingen, inne i vår spartanska masonitkåta.
Han berättade att killen han körde om var en elitskidåkare i 25-årsåldern och att han inte förstod hur en nybliven pensionär kunde vara så flink i kroppen.

Klockan två följande morgon var vi återigen starklara. Den här speciella dagen skulle vi fiska på den norra sidan av sjön. Så var bestämt och så blev det.
Skaren var hård varför det gick lekande lätt att ta sig fram.  Vi skidade upp på det norra landet, för att från en närbelägen kulle kunna avnjuta den magnifika utsikten. Just då, precis i den sekunden kom att lurvigt djur mot oss. Först fattade vi ingenting och när vi till slut såg att det var en varg, blev vi stumma av beundran. Djuret stannade på hundra meters avstånd, kikade nonchalant mot oss innan den i sakta mak drog österut. På något sätt kändes det ödesmättat.
Omtumlade av händelsen begav vi oss åter ner på isen. Vi var ju faktiskt ute för att fiska, trots att en varg hade korsat våra spår.  Fisket var osedvanligt bra den morgonen, så pass egenartat att jag aldrig har varit med om något liknande på is.

När solen återigen hade börjat värma omgivningarna, lade jag mig ner på det varma renskinnet och somnade på stört. En slummer ute på en is är något av det skönaste man kan uppleva, trots att rödingarna var på hugget.
Jag vaknade av att Rulle hojtade till och pekade rakt upp i det blå. När jag slog upp ögonen ryttlade två spöken ovanför mig, två fjällugglor, en hane och en hona. Det var då jag förstod att än lever naturen.
Allt detta och mer därtill hände för tjugo år sedan och fortfarande är Rulle på gång på pimpelisarna. Jag vill på detta enkla sätt komplimentera min tids Stålmannen, en kompis av det verkligt rätta virket.