”Vi kan alltid, om vi gräver tillräckligt djupt i vårt inre, känna igen oss i den andre. De gånger vi inte gör det är det något som fattas i vår egen självförståelse. Vi måste börja med oss själva men får inte sluta där”.

Så avslutar psykoanalytikern Ludvig Igra sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet från år 2001.

Under två eftermiddagar i år besökte vi valstugorna på gågatan i Luleå. Vi hade med oss tre frågor: om psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt missbruk.

Vår avsikt är att sätta fokus på en stor grupp människor som inte längre möts med tillräcklig respekt och omsorg. Vi tror att du och jag har en förmåga att relatera till hur det är att leva med det lidande som följer av psykisk ohälsa eller missbruk. Antingen har vi själva varit där eller en anhörig.

Det blev fina möten i valstugorna, flera partiföreträdare talade om att satsa på tidiga insatser i skolan genom att anställa lärarassistenter eller att förbättra elevhälsan. Andra talar om omfördelning av resurser till vård och skola. Någon vill att psykiatrin ska bli snabbare och mer tillgänglig. Vi uppfattar att det finns en politisk vilja att ge människor som har behov av det, rätt stöd eller behandling.

Vi som dagligen möter människor med behov av omsorg ser att det inte räcker med en vilja att förbättra, det måste också ges möjligheter och resurser. I Luleå finns flera brukarorganisationer, föreningar, nätverk och trossamfund som inget hellre vill än att förbättra omhändertagandet av människor i utsatthet. Alla studier som genomförts visar att det ger en samhällsekonomisk vinst att satsa på dessa grupper. Om vi låter individens behov styra insatsen så ökar chansen för ett lyckat resultat.

”Medkänslan måste ständigt återerövras” skriver Ludvig Igra i sin bok. Och även fast vi alla har ett individuellt ansvar för den andre så behöver vi varandra för att orka värna medmänskligheten.

Och vidare ”det är avgörande för varje samhällsmedborgare att hon är omsluten av samhälleliga och politiska strukturer som sätter inlevelsen och omsorgen i främsta rummet”. Vi undrar om det är denna insikt som har börjat vackla i takt med att resurserna inom vård och omsorg minskar och behövande grupper i samhället ställs mot varandra?