Johan Börlin och Jonas Andersson utgör två femtedelar av Luleåbandet Skaburbian Collective.<br /><span class="italic">Bild: Göran Ström</span>

"Vi är mycket pang på"

Det går oftast väldigt snabbt.

Lite oplanerat men drivet av glädje.

Luleåbandet Skaburbian Collective börjar få några år på nacken - men vet fortfarande inte vart det är på väg.

Det är lite som med Melissa Horn. Även om likheterna mellan henne och den fem man starka baktaktsgruppen slutar ungefär där. Men liksom Luleåaktuella Horn verkar Skaburbian Collective föga intresserat av att synas i diverse mediala sammanhang.

Trots detta har bandet under sina snart tio år ihop lyckats bygga upp en trogen skara av fans som kommer och gladröjer på spelningarna runt om i Sverige. Men faktum kvarstår att jag hittar så lite information om gruppen i både arkiv och på webb, att det inför vår träff står oklart om jag ska gratta till ett tioårsjubileum eller inte.

- Ja, när bildades vi, 2001 eller 2003? Jag tror det var 2003 men egentligen är det nog snarare 2007. Om man med band menar att man träffas och repar regelbundet. Innan det träffades vi kanske två gånger per år, säger Jonas Andersson.

Det lät festligt
Tillsammans med brorsan Fredrik, barndomskompisen Johan Tieva och ytterligare ett brödrapar - Johan och Kristofer Börlin - utgör han den numera fasta stommen i Skaburbian Collective. Länge, främst innan 2007, byttes medlemmarna ut och det hela var framför allt skojbetonat.

Hur blev det just ni?
- Det var nog jag, min bror och Johan (Tieva) som först började ta ton. Vi insåg rätt snabbt att det var kul och Kristofer som gick i min klass och som är en riktigt bra låtskrivare slöt upp. Och lite oväntat började vi spela i baktakt, säger Jonas och fortsätter:

- Ingen av oss hade väl direkt testat det innan. Men jag kommer ihåg den där kvällen. Vi satt och umgicks och spelade, som vanligt. Sedan var det någon som kivades med att någon annan gillade den här typen av musik. Så vi tog ett ackord och det lät festligt. Så vi gjorde några låtar och fick bra respons.

Det låter så lätt. Att liksom bara kladda ned några ackord och så vips en skiva. Sedan två, tre och till och med fyra. Senaste plattan Skaburbian Collective spelade in var 2009 och redan nu finns material för ett par till.

- Det har aldrig dröjt särskilt länge för oss. Efter den där första kvällen så tog det bara några dagar så hade vi klämt ur oss ett par låtar, säger Jonas.

På hans axlar sitter sonen Vide, 3. För stunden lugn och road av att ta av och på Jonas keps. Med nästan samma lätthet som låtproducerandet bollar Jonas sonen hit och dit och försöker sammanfatta:

Snabbt och spontant
- Överhuvudtaget jobbar vi mycket så. Snabbt och spontant. Vi träffas fortfarande så pass sällan att när vi väl ses så har vi så mycket energi. Vi står inte direkt och nöter i replokalen.

- Ja, Jonas och Kribbe har båda någon form av damp.

Gitarristen Johan Börlin dyker plötsligt upp och konstaterar:

- Det kanske låter oseriöst. Men det är det inte. Det jag gillar mest med det här bandet är den konstnärliga friheten. Bara man håller sig inom ramarna och det är stora ramar. Mitt under en spelning kan Kribbe skrika: Solo! Och då kör man.

Ni säger att ni redan nu har material för en ny platta - vad skiljer det nya från det senaste?
- Material har alltid funnits, vi har ganska hög låtproduktion, nu måste det bara sättas på band. Och skillnaden är väl att vi tänkte ta lite mer tid på oss. Jobba mer med detaljerna, säger Johan.

- Ja, kanske blir det mer jämntight, om nu det är en för- eller nackdel. Vi är mycket pang på. Så det kanske är gubbåldern som börjar komma, flikar Jonas in.

Finns det några mål?
- Vi får mer och mer spelningar. Men vi har inte det där målet, inte den där satsningen, formulerad. Vi har inte direkt pratat om det. Vi kanske måste ta det där snacket, säger Jonas och fortsätter:

- Sedan vad det ska leda till... Jag tror vi alla ser på det på olika sätt. Fast alla tycker att det är roligt att spela. Det blir lite vad det blir.