GÄSTKRÖNIKA I dagarna har det rapporterats om att det inkommer fler larm om barnäktenskap och att det finns få fällande domar trots lagstiftning.

Under sommaren har vi också kunnat läsa om en tolvårig flicka som försvunnit från sin skola då hennes pappa skrivit in henne på en skola utomlands. Detta efter att flickan berättat för skolpersonal och socialtjänst om att hon och hennes syskon utsatts för våld av pappan samt att flickan kände sig kontrollerad av pappan och inte vågade gå hem.

Ärendet har granskats av inspektionen för vård och omsorg som riktar kritik mot att den aktuella kommunen inte agerat eftersom de uppgifter som flickan lämnat är ”starka och till sin karaktär överensstämmande med vad som brukar anses vara karaktäristiskt för hedersrelaterat förtryck”.

De riktar även kritik mot att inga skyddsbedömningar gjorts gällande flickans syskon.

Det är ett ärende men tyvärr inte det enda. Systemet, det skyddsnät som ska träda in när någon far illa fungerar bevisligen inte alltid. Detta trots att lagstiftning finns.

Under många år har även kraftfulla utbildningssatsningar gällande hedersrelaterat förtryck och våld genomförts. Dessa har riktats både mot myndigheter och civilsamhälle, på både nationell, regional och lokal nivå.

Ändå återkommer rapporteringar gällande ärenden likt det ovan. Vi behöver fråga oss hur detta kan ske. Vi behöver också fråga oss vad mer som krävs för att det inte ska ske. Jag tror definitivt inte att någon gör dessa misstag med uppsåt och just därför behövs en analys över varför ärenden går fel.

En tänkbar förklaring är avsaknad av rutiner. En annan är kunskapsbrist. Men jag tror inte det räcker. Jag tror att kunskap finns men att modet vissa gånger sviker.

Det kan vara svårt att hantera ett misstänkt hedersförtryck. Det kan kännas splittrat att höra ett barns berättelse och sedan höra en vältalig förälder förneka allt som barnet berättat. Det kan kännas svårt att fråga föräldern om släktens bakgrund, tradition och kultur. Det kan kännas både olustigt och kränkande.

Men vi behöver visa mod! Vi får aldrig låta rädslan för att kränka en förälder göra att vi sviker ett barn. Vi får inte bidra till att ett barns rättigheter kränks.

Vi behöver ta hedersförtryck på allvar och vi måste ha fungerande rutiner när vi misstänker att det förekommer.

Barn som förs utomlands är i de allra flesta fall förlorade, vi får inte låta det ske. Vi kan bättre.