KRÖNIKA Det heter ibland att generaler och militära befälhavare alltid tror att de förbereder sig på nästa krig, när de i själva verket är fullt upptagna av att rusta sig till tänderna för att vinna det förra kriget.

Som alla syrligheter är det en sanning med modifikation. För den som är historiskt intresserad är det lika möjligt att gräva fram exempel där militära förberedelser visat sig vara förgäves, som sådana där de faktiskt visat sig vara avgörande.

Hur vi borde förbereda oss på en framtida militär konflikt är helt enkelt någonting som vi inte kan veta med hundraprocentig säkerhet.

Vi vet inte om vi kommer att dras in i en konflikt – och vi vet ännu mindre hur en sådan skulle se ut. Det är en av de osäkerheter som vi måste lära oss att leva med.

Den saken gäller det att hålla i minnet när hela det politiska spektrumet verkar vara enigt om att en svensk militär upprustning är det enda möjliga svaret på en allt mer instabil omvärld.

Det är nämligen skönt att – medvetet eller omedvetet – låtsas som att det finns ett svar, som om osäkerheten går att kontrollera och som att det finns ett botemedel mot den otrygghet som den här världen bjuder oss i är någonting vi kan försäkra oss emot.

Hur skönt det än är, måste vi komma ihåg att det här är så svåra frågor och att var och en av dem som menar sig ha stakat ut en säker kurs för framtiden med all sannolikhet kommer att ha fel. Och var och en som erbjuder oss ett tvärsäkert svar, kommer också att ha fel. Om det låter för bra för att vara sant, är det förmodligen för bra för att vara sant.

Så fick vi under många år höra från borgerliga debattörer att det enda sättet att säkra Sveriges militära trygghet är ett svenskt NATO-medlemskap.

De ropen har – ända sedan Donald Trump valdes till USA:s president – tystnat, och ersatts av krav på att upprusta det breda försvar som regeringen Reinfeldt försökte lägga ned.

Så fort kan säkerhetspolitiska hållningar och politiska analyser svänga i en föränderlig värld. Och finns det någonting vi kan lära oss av det, så är det att vi om vi är helt ärliga mot oss själva inte har en aning om hur de hot som riktas mot oss imorgon kommer att se ut.

Det vi däremot vet är att en politik som har tjänat oss väl under lång tid är en alliansfrihet i fred, syftande till en neutralitet i krig. Och att det bästa – och kanske enda – sättet att gå vinnande ur en strid, är nämligen att inte delta i den.