I grunden var det inte överraskande. Om man läst av tendensen under den senaste tiden misstänkte man vad som komma skulle även om partiledningen försökt dölja det genom tidsbegränsade och tillfälliga förslag.

Socialdemokrater för tro och solidaritet/STS reagerade tidigt genom sin ordförande Ulf Bjereld. Partiledningen kan säga, att det inte var mycket att bry sig om. En liten organisation vid sidan om. Men STS talar för så många fler i denna fråga. Stora delar av Svenska kyrkan, frikyrkorna, Rädda Barnen, Röda Korset, stadsmissionerna och dessutom många inom partiet som bara är partimedlemmar. Partiledningen borde ha lyssnat i tid.

Det här var ett vägval. Den hårda linjens politik blev tydlig. Nu är det för sent – sagt är sagt – men man kan mildra åtgärder och tonläge. Det finns det tid för. Som jag ser det har SD fått vatten på sin främlingsfientlighet, utan att S vill det. Ett tecken som vår socialdemokratiska ledning borde notera är att C vinner röster på sin humanare flyktingpolitik.

Partiet äger inte sina medlemmar och sympatisörer. Det går inte heller att agera domptör. Nu gäller det människor och inte verkstadsprodukter. Här råder en annan måttstock.

Många kommer att få det svårt att välja mellan C och S. En röst på C bär emellertid med sig så mycket annat, framför allt som medlem av Alliansen. Vi kommer att få en sämre offentlig sektor med nya jobbskatteavdrag och försämrad ekonomi. I en tid när vi behöver stärka den offentliga sektorn – vård, skola och omsorg. Löner, fler poliser, lärare och sjukvårdspersonal. Ingenting är gratis.

Vi har varit med om flyktingströmmar förr. Många har fått stanna. Vi ser det i brödbutiken, på gatorna och i arbetslivet. Herr statsminister – det har berikat oss.

Ekonomin går numera på högvarv. Det sköter regeringen bra. Invandringen har inte skadat oss. Våra afghanska pojkar kommer också att tillföra det svenska samhället betydande värden. Men framför allt är det en fråga om humanitet.

Jag vet inte om regeringen och partiledningen kan reparera vad som hänt, eller om de ens vill det.

Sker det inte blir det sorg i många socialdemokratiska hjärtan.

Vecka 18 var de dagar då partiet synligare än tidigare valde sida. Man lyssnade inte på sina trogna medlemmar inom sidoorganisationerna utan trampade på i sin egen förödande strategi. Det kommer att kosta partiet stora förluster. Som om det inte vore nog redan nu.

Vad begär sidoorganisationerna? Att tillfälliga uppehållstillstånd blir permanenta, att familjeåterföreningen blir regel och att de afghanska pojkarna får stanna. Är det så svårt att Sverige inte klarar det? Naturligtvis inte. Vi har klarat större utmaningar. I längden kommer de att bli en tillgång för vårt land.