Som född och uppvuxen i lägenhet finns det en hel del saker som jag har kommit att ta för givna: När jag trycker på lampknappen i hallen fylls ledningarna av elektricitet och rummet blir ljust. När jag vrider på kranen i köket strömmar det plötsligt rent och färskt vatten ur den, och när jag går ner till affären är dess hyllor fulla av varor som jag – om jag bara har råd - kan köpa om jag vill.

Det är en typ av överflöd som snart sagt alla svenskar har kommit att ta för givna. Vi är uppvuxna med det, vi är beroende av att det fortsätter och man skulle faktiskt kunna säga att det har kommit att bli den naturliga miljö som vi rör oss i; lika lite som vi ser de ledningar som för vattnet till våra kranar, ser vi någonsin hur varorna produceras eller vilken väg de tar till våra hyllor och skafferier.

Det finns en hög grad av separation mellan oss som konsumenter, och de varor vi konsumerar: Vi behöver inte se det djur vi äter till middag slaktas, och vi behöver inte heller anstränga oss med att odla, skörda eller mala det spannmål som ger oss vårt dagliga bröd; för våra blickar skulle det nästan kunna verka som om varorna växer, färdiga och förpackade, på den hylla vi plockar dem ifrån.

Så är det inte – och kanske är det också därför nyheter om att vår försörjning med mat och vatten förändras och faktiskt är hotad alltid verkar en aning förvirrande; det hörs i tonfallet på rapporteringen från de delar av landet som de senaste åren har drabbats av vattenbrist att det här inte är någonting man har räknat med. Inte kan väl grundvattnet vara på väg att ta slut? Det är ju grundvattnet – det ska ju alltid finnas där!

Detsamma gäller rapporteringen om de konsekvenser som det här årets intensiva torka redan har fått. Det som brukar sägas om vackert väder är att försäljningen av glass och sommarkläder går upp, nu hör vi i stället att det varit så torrt att gräset inte växer så att hästar och andra tamdjur inte hittar något bete. På grund av det kommer bönderna att bli tvungna att slakta fler djur än vanligt, och uppmanar konsumenterna att välja svenskt kött i stället för importerat.

Den matförsörjning som alltid verkat väldigt abstrakt, har över en sommar blivit smärtsamt konkret och fått konsekvenser som sträcker sig långt in i våra vardagliga liv och framtidsutsikter. Läget är allvarligt för det lantbruk som alltför ofta har tagits för givet, som en självklarhet, och vi har nu att möta konsekvenserna av den värsta torkan sedan 1992.

På en pressträff under måndagen berättade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht att regeringen i samråd med lantbrukarna och deras organisationer följer situationen noga, och redan har vidtagit en rad åtgärder för att så långt det är möjligt komma tillrätta med situationen. Regn går inte att rösta fram – men regleringar om skörd kan ändras och krisstöd kan sättas in.

Det är en bra sak att politiken griper in och är beredd att handla i en sådan situation. Ännu bättre är det att det finns en samsyn och ömsesidig förståelse mellan lantbrukare och regering om frågans betydelse; det sägs att man inte saknar kon förrän spiltan är tom, men allra bäst är det förstås om man kan agera innan hon har försvunnit därifrån.

Det borde också bli den första lärdomen vi tar med oss ifrån den här sommaren: Vi måste fortsätta rösta fram ansvarsfulla och framsynta politiker, som är beredda att agera i tid. Och kanske måste vi också börja fundera över saker som vi alltid har tagit för givet, och vad vi behöver göra för att även kommande generationer ska ha förmånen att betrakta dem så.