När jag kom till Råneå i början på sjuttiotalet mötte jag en älv jag inte trodde fanns. En sprudlande vattenled som ystert ringlade sig genom samhället. Uttern och harren lekte i strömmarna. Klart som korvspad att jag stannade kvar.

Jag minns hur häftigt det var med alla lakaarkarna. Älven tycktes full med friska lakar, en fisk som tydligen har varit en stapelföda för folket i bygden. I början på sjuttiotalet var det vanligt med en rykande het lakasoppa och lakrom på smörgåsarna i hemmen. Det var mumma för kräsna smaklökar.

Det fanns många underbara scenarion kring och i älven. Bland annat var sikleken på nackarna i Sör- och Norrforsen mitt i byn ett stort äventyr i sig, så pass egenartat att jag såg till att alla mina klasser på mellanstadiet fick uppleva detta. Det var hundratals sikar i omlopp under några veckor i oktober, under den tid då isen hade börjat leta sig ut från strandkanterna. Bumlingar på tre till fem kilo var absolut ingen ovanlighet. Den siken kallades på den tiden för storsik och denna undergrupp till arten kallades naturligtvis för Råneälvssiken. Den var skyddsvärd och fick inte håvas under leken. Idag har vi bestämt oss för att vi bara har en art av sik i landet, nämligen Coregonus lavaretus.

Jag minns absolut att harrfisket var mycket bra mitt i byn och att mitt personliga rekord var en bamse på 55 centimeter med en vikt av 1,5 kilo. Min favoritperiod var absolut om hösten. Jag frapperades över att strömmarna var lättvadade och att alger och andra vattengrönsaker var normalt förekommande.

Åren har gått och förändringar har skett. Låt mig därför få delge dig följande tidsperspektiv. Ett tjugotal år efter min ankomst till orten hände något. Laken höll på att tappa mark, siken minskade drastiskt och harren var plötsligt mer sparsamt förekommande. En eftermiddag, när grabben min och jag skulle avnjuta ett fiske tillsammans, mötte vi en sällsynt trist syn, den att hundratals döda abborrar flöt omkring i det vi i Råneå kallar Förskoledammen i Norrforsen, mitt i byn. Det blev inget fiske, däremot ett samtal till dåtidens Miljökontor på kommunen.

Jag begärde att de skulle komma och ta ett vattenprov, vilket jag nekades till. För det första var tydligen provet en kostsam historia, för det andra fanns tydligen ingen tid. Grabben tyckte det luktade bensin om vattnet, vilket jag redan tidigare hade känt.

Ett tiotal år senare hände det igen. Jag stod utvadad i Förskoledammen, när jag plötsligt kände något som slog till mot ena bakbenet. När jag vände mig om såg jag en stor lake som simmade upp och ner, med magen i vädret? Jag försökte vända på den, men den kantade igen. När jag så småningom gick upp på land luktade det bensin/diesel och fisken hade strandat och dött. Då ringde jag inte till Miljökontoret. Då åkte jag direkt upp till nacken på Norrforsen, nedom kyrkan för en dubbelkoll. Där fanns vare sig bensinlukt eller regnbågsfärgat vatten. Utsläppet kom med all säkerhet från byn.

Nu har det hänt igen, nämligen onsdagen den 13 september i år. Som vanligt knatade jag ner till Förskoledammen, den här gången från byasidan. Redan när jag klev ur bilen luktade det starkt av bensin/diesel. Från stranden och åtta meter ut i selet kom en strid ström av regnbågsfärgat vatten, därtill starkt luktande. Då först blev jag riktigt bekymrad. Jag kände liksom igen scenariot sedan tidigare. Någon bensinlukt på nacken fanns däremot inte. Tre timmar senare avtog eländet så sakteliga. Min idé om detta är att bensinen hade kommit från något av de många dagvattenrör som sticker ut mot älven? Någon annan ”rimlig” förklaring hittade jag inte.

Den 13 oktober 2008 hände något anmärkningsvärt. Jag såg fram emot säsongens sista flugfiske varför jag bestämde mig för nacken i Sörforsen, strax intill OK bensinstation. Solen sken och det var fem grader varmt, normalt vattenstånd.

Döm om min förvåning då jag direkt stöp som en fura i kallvattnet. Något hade satt ”krokben” på mig. Efter en kontroll på läget åg jag att hela bottenstrukturen på nacken i Sörforsen var överväxt med en vattenväxt som kallas Hårslinga. Inte underligt att siken inte längre kunde leka på den platsen. Övergödning kallas fenomenet. En ny tidsera hade randats.

Experter i ämnet pratade om den pågående landhöjningen, andra om att en övergödd älv kunde bilda ett raster av Hårslinga mot mynningen, för att skona havet från övergödningspartiklar? Hur kan en älv över huvud taget ”tänka”. Min älv är skändad och mår för tillfället inte speciellt bra.