Ylva Arnhof föddes i Björkvattnet, när hon var nio år flyttade familjen till Grubbnäsudden och hon beskriver uppväxen i glada ordalag:

– Jag gick skolan i Vitvattnet, Sangis och på Manhemsskolan innan jag läste vidare i Uppsala. Kalix kommun hade tidigt väl utvecklad skola; politikerna hade ambitioner och barnen hade hög prioritet. Vi tog den fantastiska skolgången för given.

Det har gått några dagar sedan boksläppet i Vitvattnet som lockade fullsatt.

Artikelbild

| Ylva Arnhof med boken.

Vi träffas på gården i Grubbnäsudden där Ylva Arnhof tillbringar en hel del tid, även om hon också bor i Sollentuna.

– Det är hemskt att se hur lite människor som finns kvar i byarna som var fantastiskt rika på duktiga, kompetenta människor. Nu är det så tyst, många hus finns inte kvar och många står tomma, säger Ylva Arnhof.

Med avfolkning försvinner service.

– Jag efterlyser kreativt tänkande. I Sollentuna är kommunalskatten tre kronor lägre än i Kalix, skillnaden i service är stor. Tänk vad det skulle betyda mycket för människorna här är om det, exempelvis, fanns möjlighet att åka med grannens färdtjänst in till centrum? Det måste gå att ta fram ett betalningssystem för det, säger Ylva Arnhof.

Artikelbild

| Ylva Arnhof.

Ylva Arnhofs mamma, Frida Esperi, var mycket historieintresserad.

– Jag var inte ett dyft intresserad då, säger Ylva Arnhof som fann en mängd anteckningar efter Frida Esperi.

Artikelbild

| Ylva Arnhof.

– När jag gick i genom dem förstod jag varför jag är som jag är, varför vi är som vi är och jag lärde känna min mamma ännu bättre. Det är skillnad på att känna sina rötter och att vara "born yesterday".

"Livet i Byn – norr om Kalix" är Ylva Arnhofs första bok.

Artikelbild

| "Så här, bland blommorna på bron, brukade mamma också bli fotograferad när släkten ville ta bilder" säger Ylva Arnhof.

Läsaren får bekanta sig med människor som fanns i bygden, försörjningen, livsvillkoren och mycket annat.

Boken är i ett första skede tryckt i 350 exemplar.

– Med visst fog kan man se den här skriften som tredje delen i en trilogi om glesbygd i norr, kvinnors liv och skolans betydelse. De föregående delarna är "Som vi skrattat där i bönhuset" och "Runt Storträsket". Jag är dock inte författare till dem.

Ylva Arnhof arbetade med utredningar och senare som chef, alltid med sociala och hälsomässiga frågor.

Hon har bland annat arbetat i behandlingshem, vid Socialstyrelsen och vid Folkhälsoinstitutet och hon beskriver yrkeslivet som väldigt intressant.

– Jag är övertygad om att grunden till att jag trivdes så bra var att jag inledningsvis valde att göra tio år på fältet, säger Ylva Arnhof.

"Jag har fått kunskaper som är bra att ha hela livet, det är bra att ha kunskap om hur människor kan må när de har det som sämst" säger Ylva Arnhof som fortsätter:

– Vi människor är bra på att lyfta fram framgångsrika människor, jag skulle vilja synliggöra de andra, de som det inte går så bra för. Vi kan inte ha ett samhälle som kräver att människor ska vara så starka hela tiden.

Det är också ett av de områden som Ylva Arnhof gärna skulle skriva en bok om.

De finska kvinnornas positiva påverkan på livet här uppe och rennäringen i skogslandet är andra sådana områden.

Det sistnämnda får anses lättast att göra, med tanke på tillgänliga uppgifter.

– Vi får se. Att skriva är min hobby, mitt fritidsintresse. Det är tidvis ett heltidsarbete att gräva fram uppgifter, men som pensionär har jag den tiden, säger Ylva Arnhof.