Ledare: Från rik drake till fattig sate

I början av augusti träffade jag Janne Rudén, ordförande i fackförbundet Seko, och Jennie Nilsson, Socialdemokraternas talesperson i näringspolitiska frågor, under ett panelsamtal på Noliamässan i Piteå.

Det blev en del snack om Vattenfall, den katastrofala Nuon-affären och en slapphänt statlig ägarpolitik.

”Regeringen verkar helt ha tappat kontrollen över det statliga ägandet. Det finns regler och riktlinjer, som antagits av riksdagen. Men de har inte följts”, sa Jennie Nilsson.

Denna brist på kontroll har blivit dyrbar för oss alla skattebetalare.

Under de femton åren före Nuon-kraschen levererade statliga Vattenfall in sammanlagt 65,7 miljarder kronor till statskassan. Det var pengar som gjorde enorm nytta för skolor, vård, omsorg och andra delar av den offentliga sektorn.

Men efter Nuon har det inte blivit något kassaklirr från den statliga energijätten. Den tidigare så rika och vinstgivande draken Vattenfall har förvandlats till en fattig sate.

Den gamla verkställande ledningen och styrelsen i Vattenfall har givetvis ett mycket stort ansvar för debaclet. Men vårens KU-förhör visar att även regeringen har ett ansvar.

Elsa Widding arbetade som tjänsteman i näringsdepartementet (med särskilt ansvar för det statliga ägandet) och framhöll i PM att Vattenfall inte skulle klara av att göra ett så stort förvärv. Men de ansvariga ministrarna lyssnade inte på hennes varningssignaler. Råden från andra tilläts väga tyngre.

Det är dessutom inte bara tidigare näringsministern Maud Olofsson och Centerpartiet som ska skämmas.

Till exempel har finansminister Anders Borg (M) kommit alldeles för lindrigt undan. På webbplatsen ”Vem ljuger om Nuon?” finns en del intressanta uppgifter om Borgs roll.

Noterbart är att Borgs närmaste man, statssekreteraren Hans Lindblad, deltog på möten om upphandling av konsulter som togs in enbart för att utvärdera köpet av Nuon.

Att Hans Lindblad inte skulle ha informerat finansministern om dessa möten, som handlade om ett gigantiskt företagsköp i den statliga sektorn, är ganska svårt att tro.

Efter Nuon-skandalen har både Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) argumenterat för att det måste finnas bättre rutiner i regeringskansliet.

Det är det minsta man kan begära.

Låt oss slippa nya KU-spektakel där höga vederbörande kan sitta och skylla på varandra ­– och i vissa fall till och med avstå från att närvara.

Det måste finns ett fungerande ansvarsutkrävande.