I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter 20 januari 2013 berättade Nike Markelius, trummis och sångerska i gamla klassiska punkbandet Tant Strul, om hur det är att vara en del av det omtalade utanförskapet.
”Utbränd och nyopererad i magen blev jag utförsäkrad och tvingad till jobb- och utvecklingsgarantin, som är fasen före den beryktade Fas 3”, skrev Markelius och redogjorde för sina dystra erfarenheter av Arbetsförmedlingen, jobbcoacher och annat.
Nike Markelius belönades under fjolåret av Svensk socialpolitisk förening ”för att hon lyckats sätta ord på det människor i arbetsmarknadens utmarker utsätts för och känner”.
”Den debatt som följde var banbrytande i att synliggöra hur valda delar av vår arbetsmarknadspolitik fungerar”, skrev föreningen.
Den debatten måste föras även valåret 2014.
Förändringarna i arbetsmarknadspolitiken, i kombination med försämringarna i sjukförsäkringen, har skapat större svårigheter för dem som redan har det tufft på arbetsmarknaden.
Det lät tjusigt när den borgerliga regeringen införde den så kallade ”rehabiliteringskedjan” 2008. Men särskilt mycket rehabilitering har det inte blivit.
Det har mest handlat om stupstocksregler, piskor och hårdare tag – inte om hjälp och stöd till långtidssjukskrivna för att de ska kunna återvända till arbetslivet.
Både Handikappförbunden och Socialstyrelsen har pekat på rehabiliteringsinsatserna inte på långa vägar motsvarar behoven.
Socialstyrelsen uppskattar att den behandling och rehabilitering som ges motsvarar bara 60 procent av behoven.
Därför behövs en annan inriktning i politiken än dagens fyrkantiga stupstocksregler.
”Det stora bekymret med dagens tidsgränser är att de är statiska, de inträffar efter ett visst antal dagar oavsett vilka insatser som den sjukskrivne fått för att faktiskt bli bättre”, konstaterar Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden.
En ny S-ledd regering måste ta fasta på Handikappförbundens kritik och förslag. En bättre fungerande rehabilitering är lönsamt för både den enskilde individen och samhällsekonomin.
Ambitionen måste vara att säkerställa att alla, som behöver det, får rehabiliteringsinsatser för att kunna återvända till arbete, studier, anpassade arbetsuppgifter eller lönebidragsanställningar.
Ingen tjänar på att långtidssjukskrivna slås ut från arbetsmarknaden och förvandlas till socialbidragstagare.