Barn som svälter till döds på Afrikas horn. Jag mår illa av bilderna. Så illa att jag ibland måste blunda med ett öga, men samtidigt kan jag inte låta bli att se på bilderna.

Jag ser barnens revben som sticker ut, jag ser de små stackars smala armar och jag ser barnens ögon som tittar in i kameran med en blick, ja en blick av vad då?

Svältkatastrofens omfattning är svår att förstå, hur många barn är det som dör av svälten och hur många är det som kämpar för sin överlevnad? Bristen på mat, vatten och mediciner har passerat all mänsklig tolerans och vi som lever i övriga världen står nu inför ett eldprov. Klarar vi av att prioritera alla människors lika värde, lika rättigheter och möjligheter.

Eller handlar allt till sist om att rädda oss själva, vår egen ekonomi och vår egen välfärd?

Kan inte låta bli att fundera över hur världens alla stora ledare kunde hamna i ett läge, att räddande av banker och finansiella system tycks vara mera omhuldat, förhandlat och debatterat än räddande av små barns liv?

Ja, jag vet att jag drar gränsen hårt, men varför får jag inte göra det? Jag engageras av människors liv och leverne och inte av finansiella system. De finansiella systemen har sin roll att spela, men de spelar inte huvudrollen för mitt engagemang.

Olika skeenden i livet gör att vi som människa ser och värdera frågor utifrån olika erfarenheter och perspektiv. Som aktiv socialdemokrat har jag för länge sedan tagit ställning för alla människors lika värde. Som kvinna har jag tagit ställning för alla kvinnors rätt till självbestämmandet över sin kropp. Som facklig ledare här i Norrbotten har jag tagit ställning för löntagarnas rättigheter.

Men bilderna på de svältande barnen och de kämpande kvinnorna i Afrika slår an på en annan sträng i min kropp, nämligen möjligheten att föda och ge barn mat.

Så när jag ser bilderna, måste jag hjälpa dessa kvinnor som försöker skydda och ge barnen mat. Jag tar mitt dagliga ansvar genom fackligt och politiskt arbete. Men jag väljer även, att aktivt bidra med en förhållandevis liten summa pengar varje månad.

Min uppmaning i dagens krönika är; ta ställning för kvinnorna som kämpar på Afrikas horn, genom att fritt välja organisation som arbetar på plats och ge kvinnorna och barnen ditt stöd!