"Socialdemokraterna har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Det har skapat ett trovärdighetsproblem", skrev Ardalan Shekarabi, Anna Johansson och övriga ledamöter i den socialdemokratiska kriskomissionen i sin slutrapport i februari.

Det var ett rakt och tydligt budskap som inte gick att missförstå. Väljarna har inte känt att partiet infriat sina mål.

Jag tror inte heller att man ska krångla till den socialdemokratiska framtidsdebatten. Det krävs inga långa akademiska analyser och djupa seminariediskussioner för att se problemen.

Dagens socialdemokrati arbetar i ett annat samhällsklimat än Tage Erlander och Olof Palme. Produktionslivet - och därmed väljarkåren - har förändrats.

I dagens Sverige har akademikernas och tjänstemännens centralorganisationer (Saco och TCO) fler medlemmar än LO.

I detta nya Sverige är samhörigheten med arbetarrörelsen inte lika självklar som förr.

"Sedan vänstervågen i slutet av 1960-talet har det blåst högervind i den svenska väljarkåren", bloggar Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap i Göteborg.

Valforskarnas siffror visar att fler väljare betecknar sig som "höger". Färre identifierar sig som "vänster".

Vid valet 2010 beskrev sig 42 procent av väljarna som "höger". 38 procent betecknade sig som "vänster", enligt SVT:s stora vallokalsundersökning, Valu.

En variant på Valu-siffrorna finns i en opinionsmätning som Demoskop gjorde i början av oktober 2010.

Opinionsinstitutet ställde följde fråga till 1000 röstberättigade svenskar: "En del människor har en politisk identitet. Är det någon av följande du anser stämmer in på dig?"

Svaren fördelade sig på följande sätt:

 Liberal 27 procent

 Socialdemokrat 23 procent

 Socialist 8 procent

 Konservativ 6 procent

 Nationalist 2 procent

 Inget av dem/vet ej 34 procent

En tredjedel av väljarkåren saknar alltså fast ideologisk grund, enligt Demoskop.

Det är också dessa väljare, som inte känner samhörighet med partier eller ideologier, som avgör val i Sverige.

Om S-blocket vill vinna val räcker det alltså inte med att bara locka vänsterväljarna. Då måste det även slå sig in bland de lättrörliga väljare som saknar en klar ideologisk grund.

Därför bör Socialdemokraterna akta sig för de förenklade analyserna om att partiet måste svänga till vänster alternativt höger.

I stället handlar det om att formulera en politik som går hem i de breda folklagren - hos alla vanliga arbetare, tjänstemän, akademiker och småhantverkare som inte röstade socialdemokratiskt 2006 och 2010.

Det betyder inte att Socialdemokraterna ska förfalla till simpel populism och överge sina ideologiska grundvärderingar.

Partiprogrammets grundläggande resonemang håller även 2011: "Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation eller etniska klyftor ... ett samhälle där alla behövs och alla får plats".

Men det gäller att visa att S-samhället och den socialdemokratiska välfärdspolitiken inte är bra bara för den som är långtidsarbetslös eller har en funktionsnedsättning.

Hela samhället - vi alla, inklusive medelklassen i Sigtuna och Solna - mår bättre om vi slipper hög arbetslöshet och social utslagning.

Det har ett mänskligt, socialt och ekonomiskt pris att ungdomsarbetslösheten ligger över 20 procent eller att 220 000 svenska barn växer upp i ekonomiskt utsatta familjer.

Inför valet 2014 måste det även vara tydligt att Socialdemokraterna står för sin klassiska arbetslinje.

I ett inlägg i S-tidskriften Tiden 4/2006 beskrev fyra LO-ekonomer hur arbetslinjen hade urholkats under de senaste decennierna.

"Problemet är inte att arbetarrörelsen tänkt fel, utan att vi inte gör som vi tänkt", påpekade LO-ekonomerna.

Före 1992 deltog 40-50 procent av de arbetslösa i någon form av aktivt arbetsmarknadspolitiskt program. Men under 1990-talet sjönk andelen kraftigt.

Åren 2002-2005 - under S-styret - sänktes ambitionsnivån så att bara omkring 30 procent av de arbetslösa deltog i arbetsmarknadspolitiska program.

Neddragningen lade grunden till det omtalade utanförskapet, som borgarna gjorde till ett huvudnummer i valrörelsen 2006.

Färre arbetslösa fick chansen till en kvalificerad arbetsmarknadsutbildning och beredskapsjobb. Fler hamnade vid sidan om och passiviserades.


Det skapade en misstro mot den socialdemokratiska jobbpolitiken som går att avläsa i valresultaten både 2006 och 2010.

Därför måste det vara en huvuduppgift för socialdemokratin att återupprätta sitt förtroende i sysselsättningspolitiken inför valet 2014.

Jag tycker att höstens (S)kuggbudget blev en bra början i det arbetet även om mycket återstår att göra.

En del material inför helgens möte med Socialdemokraternas förtroenderåd bådar också gott.

S-ledningen vill dels komplettera statsbudgeten med ett sysselsättningspolitiskt ramverk, dels ha ett mål för offentliga investeringar i gemensamma tillgångar som vägar och järnvägar.

Det är förslag som fokuserar på jobb och utveckling. I den nya S-politiken kretsar inte allt kring inflations- och överskottsmål.

I skuggan av "Mosa Juholt"-kampanjen pågår en politikutveckling i partiet. Tommy Waidelich har ingen hästsvans men idéer som är intressanta.

Det finns en grund att bygga vidare på när partiaktivisterna slutar leka hela havet stormar med varandra.