Om ett besök vid reaktor 4 i Tjernobyl

Den varma majvinden fläktar i mitt ansikte. Eller är det strålningen genom betongsarkofagen från den havererade reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftverk som känns varm? Jag står cirka 150 meter ifrån reaktorn. Guidens geigermätare piper som besatt och situationen känns overklig.

Låt oss backa bandet 26 år. Det är sent på våren 1986, jag är 9 år och bor i Boden. På nyheterna pratar man om en fruktansvärd olycka i ett kärnkraftverk i Sovjet. Radioaktiva partiklar sprider sig till Sverige. Under den följande hösten ska man undvika att äta till exempel svamp och renkött på grund av höga becquerel-nivåer.

Att då föreställa mig att jag vid 35 års ålder skulle stå så här nära reaktor 4 fanns inte i min sinnesvärld. Ändå står jag här nu. För att ta oss hit har jag och mina vänner fått hjälp av professionella guider. De har ordnat med pappersarbetet så att vi har kommit förbi de tre militärkontrollerna på vägen hit.

Precis innan reaktor 3 och 4 har vi passerat de nästan färdigbyggda reaktorerna 5 och 6, som aldrig hann tas i bruk. Vi har även passerat reaktor 1 och 2, som var i bruk ända fram till år 2000(!).

Vi åker vidare till den övergivna staden Pripjat. 1986 hade den cirka 50 000 invånare. Det dröjde innan beslutet om evakuering fattades, men när det väl skedde gick det snabbt. Det är fascinerande att se hur naturen har återerövrat staden.

Jag ser en sönderfallande biograf inbäddad i grönskan. Jag hör två gökar som sjunger mitt mellan hyreshusen. Ett stort träd växer rakt genom stentrappan som leder upp till en kontorsbyggnad. Jag går in i ett danspalats som är helt öde och föreställer mig hur skratten och musiken ekade här innan katastrofen.

Vi träffar sedan de gamla bönderna Ivan och Maria som flyttade tillbaka till sin gård redan 1989. De menar att det var bättre under Sovjettiden när någon faktiskt brydde sig om deras hälsa.

Flera myggor biter mig och paranoida tankar i mitt huvud undrar om de på något sätt kan injicera radioaktivitet i min kropp.

Vid Tjernobyl och i Pripjat får nioåringen i mig en djupare insikt kring varför vi inte skulle äta svamp eller renkött i Norrbotten. Tjernobyl, men även andra städer som Fukushima, står som ett minnesmärke över människans svikna förhoppningar om att enskild teknologi kan lösa alla våra problem i ett enda slag.

Det måste satsas mer offensivt på forskning för en snabb omställning till grön och säker energi.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst