Det finns saker som får människor att gå man ur huse för att protestera. I tisdags kom hundratals kolgruvearbetare fram till Madrid, efter att ha promenerat i tjugo dagar från norra Spanien.

Tusentals människor välkomnade dem. Dagen efter hade representanter från Gruvfyran (Malmberget), Gruv 135:an (Svappavaara) och Gruvtolvan (Kiruna) en debattartikel i Aftonbladet. De efterlyste sympatiåtgärder för de strejkande gruvarbetarna i Spanien.

De skrev att ett fackligt medvetande handlar om att inse att världen hänger ihop. Och att: "No pasaran - Hit men inte längre! Nu måste IF Metall förbereda solidaritetsaktioner. Vi har ju rätten till sympatiåtgärder. Vad sägs om att använda dem någon gång?".

Bakgrunden är att den spanska staten ska minska bidragen till de spanska kolgruvorna med 60 procent, vilket skapat stora protester. Demonstrationerna har blivit allt mer våldsamma.

Att staten håller kolindustrin under armarna, kan man tycka olika om. Det Spanien gör är att med skattepengar stötta en industri som alla vet är dålig för miljön, men som ger arbeten.

Det kanske handlar om vad staten gör för pengarna de nu ska spara; satsa på förnyelsebar energi eller köpa billigare kol från länder med sämre arbetsvillkor och lägre löner?

Andra går ut och demonstrerar för mindre saker. "Korvkriget trappas upp" är en rubrik i Aftonbladet. Bakgrunden där är att en skylt plockats ner från en korvkiosk. Skylten föreställde en rödmålad kvinnomun som gapar för att ta en tugga av en korv. Även här är det protester, även om de inte är samma storlek som i Spanien.

I stället är det en enda kristdemokrat som demonstrerar utanför kiosken. Det gör hon med en hemmagjord skylt på magen med texten "Sug på den här, genuspedagoger!". Den går hon omkring med utanför korvkiosken, för att visa sitt stöd till ägaren som fick plocka ner skylten.

Ett modernt korståg mot genuspedagoger alltså. Debatten om jämställdhet verkar bli tydligast och mest infekterad när det handlar om saker vi kan se. Rosa kläder, eller en skylt på en korvkiosk.

Förut gick kvinnor från hemmet för att demonstrera för sina rättigheter, och för att arbeta. Sverige är världens mest jämställda land, brukar man säga. Trots det tjänar kvinnor mindre, städar mer och blir mer ifrågasatta på jobbet.

"Ni tjejer måste prestera dubbelt så bra för att andra runt omkring ska tycka att ni är lika bra som en manlig kollega", sa en lärare till mig och de andra tjejerna när vi skulle ut på praktik. Att vara feminist är att tycka att kvinnor och män ska ha samma ekonomiska, politiska och sociala rättigheter.

Något som de flesta kan ställa upp på. Hoppas jag. Jag tycker att jämställdhet är en av de viktigaste politiska frågorna, och blir därför sorgsen av korvdebatten. Den får kampen för jämställdhet att verka dryg och oviktig.

Vissa har däremot inte fattat att ibland är det dags att protestera. André Assarsson skrev tidigare i veckan en ledare i Västerviks-tidningen (M) att fackförbunden LO, TCO och Saco påminner om en modern Warszawapakt.

Det var alltså en militärallians, en motvikt till Nato, som bestod av länder i östblocket. Varför denna hårda beskrivning? Fackförbunden kräver högre A-kassa.

Vissa saker borde vi protestera emot.
I dag är Sveriges största arbetsgivare
fas 3, en sysselsättningsåtgärd. På tal om att stötta med statliga pengar.

Fas 3 som regeringen införde går ut på att företag får pengar för att ha en arbetslös människa hos sig, som ska komplettera verksamheten. I dag sysselsätter fas 3 över 30 000 människor, enligt SVT. På en andraplats kommer AB Volvo som sysselsätter ungefär 25 000.

Tänk om alla i fas 3 skulle göra som arbetarna i Spanien? Promenera i 20 dagar och ställa sig utanför regeringskansliet. På plats fråga ministrarna en efter en vad som hände med arbetslinjen. Eller tänk om en enda kristdemokrat vågade ställa sig utanför regeringskansliet med en skylt där man erkänner ett misslyckande.