Under mitt besök i Burma i maj träffade jag tre representanter för den så kallade 88-generationen - Jimmy, Ko Ko Gyi och Min Koing Naing.

Samtliga har tillbringat större delen av sina vuxna liv som politiska fångar i Burma.

Brottet? Att de deltagit i fredliga demonstrationer och kritiserat regeringen.

1988 var de politiskt aktiva studenter och en del av den breda demokratirörelse som protesterade mot militärdiktaturen i Burma.

Nu är de och många andra frigivna. Vid årsskiftet släpptes ungefär 650 politiska fångar. I juni skedde ytterligare frigivanden.

Men det finns fortfarande politiska fångar i Burma. Den senaste tiden har också kommit oroväckande rapporter om övergrepp mot minoriteter.

Därför är det viktigt omvärlden fortsätter att sätta press på regimen i Burma.

Kraven från 88-rörelsen är tydliga: Regeringen måste ge frige alla politiska fångar. De som flytt från landet och lever i exil måste ges chansen att återvända.

Den lågmälde och vänlige Ko Ko Gyi talade om en fredlig omdaning av samhället.

"Vi behöver en försoningsprocess. Vi måste tala om det skett, men vi kräver inte hämnd", sa han.

Han citerade Nelson Mandels ord om att förlåta men inte glömma, "we have to forgive but not forget".

Det är en god utgångspunkt men lättare sagt än gjort. Tusentals människor har under många år utsatts för våld, tortyr och övergrepp .

Många militärer, poliser och fångvaktare har behandlat sina medmänniskor som svin.

Vägen till normalisering är lång.