I en ledare i NSD 17 januari jämförde jag dagens Fas 3 med 1930-talets AK-arbeten. Nu finns åtminstone ett parti i riksdagen som vill utveckla ett alternativ till förnedringen i Fas 3.

Socialdemokraterna har snickrat ihop ett förslag som inte alls är så tokigt.

De omkring 30 000 långtidsarbetslösa människor som i dag finns i Fas 3 ska erbjudas ett riktigt jobb med avtalsenlig lön (anställningen ska subventioneras med mellan 85 och 100 procent av staten) alternativt en reguljär utbildning med bibehållen ersättning från Fas 3.

Inriktningen är rätt. Långtidsarbetslösa, som har det svårt på den ordinarie arbetsmarknaden, får något vettigt att göra i den offentliga sektorn eller hos ideella organisationer - plus en lön som det går att leva på.

Jag har dock en invändning mot S-förslaget. S vill begränsa subventionerna till anställningar under max ett år. Men vad händer med den som fortfarande inte har fått jobb på den vanliga arbetsmarknaden inom ett år?

Nationalekonomer och räknenissar kan snacka hur mycket de vill om "inlåsningseffekter". Men det är dags att inse realiteterna.

I det här fallet talar vi om människor som har haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden under en lång följd av år.

En subventionerad anställning under ett år kan ge dem meriter som gör att många får lättare att hävda sig på den reguljära arbetsmarknaden. Men det kommer inte att funka för alla.

Socialdemokraterna måste utveckla ett långsiktigt hållbart alternativ även för den gruppen - det vill säga för dem som har svårt att få plats i det vanliga arbetslivet, oavsett konjunkturläge.